Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har länge undvikit den här frågan, eftersom den är dömd att resultera i spekulationer snarare än fakta. Sverige blev ju, bevisligen, aldrig en krigförande part. Men jag får den ideligen, i alla möjliga sammanhang. Eftersom jag faktiskt har skrivit i ämnet (se nedan) kan jag lika gärna dra argumenten i bloggen. Dock: allt detta är och kan bara vara spekulationer. Det står envar fritt att dra kontrafaktiska slutledningar med annat resultat.

Först och främst: varje spekulation i dylika frågor grundar sig i regel på att uppfattningen att de krigförande staternas ledare vägleds av rationella argument när de invaderar länder. Så är dock inte fallet i varje enskilt historiskt fall. I praktiken gör människor sig ofta skyldiga till irrationella handlingar som omöjligen kan förutses. Nedanstående scenarier kan därför lätt kompletteras med allehanda tankelekar som ger irrationaliteten fritt spelrum, till exempel farliga manövrer som baserats på fellästa kartor, alltför impulsiva handlingar från generaler och gränsbefäl eller plötsliga hugskott från Hitler. Men allt detta lämnar jag alltså därhän.

I så fall återstår tre någorlunda tänkbara rationella scenarier: (1) att Sverige dragits in i finska vinterkriget, (2) att Sverige råkat i krig med Tyskland under ”midsommarkrisen” 1941 och (3) att Sverige invaderat Tyskland eller tysk-ockuperade områden, till exempel Norge, i krigets slutskede.

Scenario 1 är det mest intressanta. I början av 1940 förklarade Storbritannien och Frankrike för Sverige och Norge att de hade för avsikt att sända en allierad expeditionskår via Narvik och Luleå till norra Finland för att bistå finnarna i kriget mot Sovjetunionen. Detta riskerade att leda till att tiotusentals fransmän och britter for över järnmalmsfälten i Lappland. Många svenskar gissade att detta var expeditionens egentliga syfte, det vill säga att britter och fransmän ville ockupera Kiruna och skära av den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Den svenska regeringen röstade ned förslaget. Icke desto mindre förklarade Storbritannien och Frankrike att de tänkte genomföra fälttåget oavsett vad skandinaverna tyckte. Sverige riskerade därmed en allierad invasion av Lappland. En sådan kunde mycket väl ha ägt rum om inte de ryska framgångarna hade avslutat finska vinterkriget den 12 mars.

Om vi förutsätter att kriget hade varat längre och att de allierade verkligen anlänt till Lappland skulle Sverige ha varit tvunget att välja sida, att antingen försvara sig mot västmakterna (och därmed ha riskerat att i förlängningen bli förbundet med Tyskland) eller låta britterna och fransmännen ockupera malmfälten. Att bekämpa västmakterna hade i praktiken varit detsamma som att stödja Stalin mot Finland, vilket var mycket svårsmält för alla svenskar, undantaget kommunisterna, något som ytterligare hade komplicerat situationen. En allierad ockupation av malmfälten kunde i sin tur ha resulterat i att tyskarna kort tid senare inte bara ockuperade Norge och Danmark utan även Sverige. Flera olika krigsscenarier blir därmed möjliga att spekulera om. Men alla stupar på det enkla faktum att finska vinterkriget slutade innan någon expedition hann genomföras. Dessutom är det långt ifrån säkert att den hade blivit av. Britter och fransmän hade mycket annat att tänka på under våren 1940.

Scenario 2 brukar ofta dyka upp i debatter, men i själva verket bygger det på orealistiska antaganden om Sveriges betydelse för Tyskland. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes en stridande tysk division, 163:e infanteridivisionen (kallad Division Engelbrecht), till Finland för att delta i angreppet på Sovjetunionen. Vad hade hänt om Sverige sagt nej till tyskarnas krav? Hade Tyskland invaderat?

Nej. Soldaterna hade, låt vara att det hade varit besvärligare, kunnat överföras längs en nordligare rutt, utanför svenskt territorium. Tyskarna hade blivit irriterade och kanske svarat med en diplomatisk not eller rentav sanktioner, men de hade ingen orsak att invadera, i synnerhet som de just hade invaderat Sovjetunionen och behövde trupperna där. Dessutom var den tyska krigsmakten nöjd med järnmalmsexporten från Sverige. Det allra troligaste är att ett svenskt nej hade följts av ännu en begäran, i betydligt skarpare tonläge, vilket hade gett Per Albin Hansson och utrikesminister Günther ett bättre utgångsläge för att övertala regeringen att acceptera kravet. I så fall hade infanteridivisionen bara transiterats några dagar senare än vad som nu blev fallet.

Scenario 3 är det minst sannolika. Militärt sett hade det inte varit några större problem för Sverige att, tillsammans med välutbildade norska polisstyrkor i Sverige, gå över gränsen till Norge och föra krig mot de ca 350 000 tyska ockupanterna. Men politiskt var det orealistiskt. Den svenska regeringen hade hela tiden strävat efter att undvika att landet drogs in i krig. Man var glad över att kriget höll på att sluta utan svenskt deltagande. Om en svensk politiker i detta läge hade yrkat på att man borde gå in i Norge eller Danmark, eller rentav invadera Tyskland för att påskynda krigets slut eller befria fångar i koncentrations- och dödsläger, skulle han ha fått en förkrossande majoritet av folkvalda emot sig.

Slutsatsen kan bara bli att Sverige löpte tämligen liten risk att bli indraget i kriget – så länge vi håller oss till resonemang som bygger på rationella kalkyler. Den som vill ta del av mer utförliga argument från undertecknads och andra forskares sida om möjliga men aldrig realiserade händelseutvecklingar under andra världskriget rekommenderas boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier (red. D.E. Showalter och H.C. Deutsch, Fischer & Co., övers. G. Andolf, 2010).