Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

År 9 e.Kr. besegrades romarna av germanerna under Arminius i Teutoburgerskogen. Som en omedelbar följd av slaget miste romerska riket kontrollen över ett stort område mellan Rhen och Elbe. Huvuddelen av Tyskland öster om Rhen och norr om Donau inlemmades inte i imperiet utan behöll sin frihet. Så har händelsen åtminstone tolkats i traditionell tysk historia. Men stämmer det verkligen? Varför återtog inte romarna kommandot öster om Rhen? På lång sikt måste de väl ha haft stora möjligheter att vända krigslyckan? Vilken betydelse hade slaget?

Under de år som följde på nederlaget gjorde romarna stora förberedelser för att återupprätta krigaräran och besegra Arminius koalition. Sedan Tiberius uppstigit på kejsartronen år 14 blev detta krigsmål högprioriterat, och det genomfördes i form av tre framgångsrika fälttåg under Germanicus ledning åren 14–16.

Men sedan avbröts operationerna. Kejsar Tiberius beordrade arméerna att återvända till Rhen, som förblev den permanenta gränsen mot norra och mellersta Germanien, uppenbarligen med undantag för ett område i dagens Hessen, som romarna behöll. Eftersom Germanicus och de andra romerska generalerna tydligt hade visat vilka som var mäktigast, och eftersom äran återupprättats med kraft, kan kejsaren knappast ha haft militära skäl, i strikt bemärkelse, till trupptillbakadragandet. Tiberius och senare kejsare måste ha vägletts av mer djupgående strategiska överväganden, vilka aldrig fästes på pränt. De kan exempelvis ha kommit till slutsatsen att Germanien när allt kom omkring inte var värt att lägga ned stora summor och många soldatliv på, att svårigheten att pacificera invånarna och bristen på naturtillgångar tillsammans gjorde det mer lockande att basera försvaret på Rhen.

Till detta kommer en annan, väldokumenterad, romersk politisk strategi. Efter krigen på 10-talet e.Kr. utvecklade romarna en intensiv och i allt väsentligt lyckad diplomati, som gjorde många germanfolk och germanhövdingar till klienter, vasaller och allierade. Romarna må förvisso inte ha behärskat området mellan Rhen och Elbe direkt, men de utövade ett omfattande indirekt inflytande. Denna diplomati säkrade gränsen för germanska anfall samtidigt som den var mycket billigare än krig och ockupationer skulle ha varit. För övrigt var det inte ovanligt att romarna erövrade ett stort område som de senare, helt frivilligt, drog sig tillbaka från. Detsamma gällde Caledonia (Skottland), Mesopotamien och Armenien.

Svaret är alltså att slaget vid Teutoburgerskogen fick den romerska politiken gentemot germanerna att ändra inriktning. Från att ha syftat till att införliva allt land ända till Elbe nöjde sig romarna med att kontrollera regionen via ombud.