X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag försöker jag slå ihop två vanliga frågetyper. Jag får ofta frågor om korsarerna på Medelhavet, de nordafrikanska pirater som kapade skepp och försatte besättningarna i slaveri tills lösen betalats. Det händer också att jag får frågor om islamisk historia, bland annat om hur förbudet mot alkohol egentligen fungerade (i tidigare bloggar har jag skrivit om hur vanligt det var med alkoholkonsumtion trots Koranens bud). Därför gör jag idag en djupdykning in i 1600- och 1700-talens Nordafrika, där det vimlade av både muslimska korsarer och förslavade kristna. Hur såg det ut med alkoholkonsumtionen i staden? Fanns det krogar?

Många lösenfångar/slavar levde i så kallade bagnios, i många fall gamla badhus som gjorts om till slavkaserner och -fängelser. I alla bagnios fanns en taverna, där man kunde köpa vin och sprit relativt billigt. Till saken hör att vinet inte sällan var av ypperlig kvalitet. När korsarerna plundrade handelsskepp kom de ofta över betydande vinlaster, eftersom vinhandeln var en lukrativ näring i Sydeuropa. I egenskap av muslimer fick inte korsarerna dricka upp vinet själva, åtminstone inte officiellt, varför det bjöds ut till de kristna i hemstaden, det vill säga i bagnions taverna, där slavarna själva skötte kommersen.

Eftersom vinet var så gott och så billigt kunde mången törstig muslim inte låta bli att söka sig till tavernan. En nog så förslavad krogägare kunde därmed tjäna mycket pengar. Som tack för privilegiet att få sälja vin betalade slavarna en del av vinsten till de lokala myndigheterna, men många slantar blev kvar i den egna börsen. Inte sällan blev de ofria krogägarna så förmögna att de kunde köpa sig fria, men många valde att stanna kvar och bli ännu rikare.

Att förestå en taverna i Nordafrika var dock ingen riskfri näring. Våldsamma bråk uppstod ofta. Vid sådana tillfällen måste krogägaren hålla huvudet kallt. En kristen som angrep en turkisk janitsjar, även om janitsjaren var onykter, riskerade dödsstraff. Det hände att krogägare hyrde slagskämpar som utkastare. Deras favoritmetod var att hålla en stege beredd och vid behov fängsla den fulle muslimen i stegen, så att han inte kunde röra armarna, fångad som han var mellan stegpinnarna. Sedan gällde det att med stegens hjälp kvickt fösa ut honom ur bagnio-området och överlämna honom till vakterna på gatan.

Utan krogarna skulle livet i bagnion visserligen ha varit nyktrare, hälsosammare och mindre osäkert, men det skulle också ha varit mycket fattigare. Krogarna och de innergårdar som omgav dem var de enda ljusen i de vanliga – det vill säga de fattiga, icke-driftiga – fångarnas tillvaro. Hit sökte man sig om kvällarna för att glömma det dagliga eländet och för att drömma om andra världar och andra horisonter. Hit flockades allehanda snackesaliga, onyktra sjömän som kunde och ville berätta skrönor om alla de sju haven och dess kuster. Den som återvände till hembygden efter några år i en algerisk bagnio hade nog med historier för att förgylla kvällarna i åratal.