X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag hittade jag ett flertal vikingarelaterade frågor i min mailbox. Eftersom det var ett tag sedan jag berörde vikingarna plockar jag en fråga ur högen:

Det sägs ofta att ”svenska vikingar for i österled”, och i populärvetenskapliga artiklar brukar en stor pil utgå från Stockholmstrakten, pekande österut. Är detta ett tecken på en mälardalscentrerad historiesyn eller saknas det belägg för att även andra farit på vikingatåg, och då i västerled?

Det rör sig inte så mycket om en mälardalscentrering som en grov förenkling av verkligheten, även Mälardalens. I kortfattade översiktsverk har man generaliserat historien för att göra den begripligare, varvid nya förmenta sanningar har skapats. Den som vänder sig till källorna finner en betydligt mer komplicerad historia.

Att Mälardalen är den enskilda del av Sverige som brukar hamna i fokus när man diskuterar vikingatiden beror främst på att antalet runstenar är mycket, mycket större här än i alla övriga delar av Norden, och för svenskt vidkommande är runstenarna de viktigaste skriftliga källorna (vi har ju ingen Snorre eller Saxo att komplettera informationen med). Det innebär att vi helt enkelt vet mer om mälardalingarnas resvanor än om exempelvis smålänningars, värmlänningars och östgötars. Det är fullt möjligt att västgötarna i stor utsträckning följde Göta älv till Västerhavet för att plundra i England och Frankrike, men de skriftliga tecknen på detta är betydligt färre än beläggen för att upplänningar sökte sig ut på haven.

Ett bra exempel på att även icke-mälardalingar lämnade hembygden är runstenen på Högby gamla kyrkogård i Östergötland, vars text uppenbarades i samband med en ombyggnad av ortens kyrka år 1874. Inskriften lyder som följer:

Torgerd reste denna sten efter Assur (sena?), sin morbroder, som dog österut i Grekland. Söner fick Gulle en god bonde fem. Vid Furi föll Asmund orädde kämpen, Assur omkom i öster i Grekland, Halvdan blev på Hulmi dräpt, Kare vid Tuti och död är Boe. Torkel ristade runorna.

Assur Gullesson har måhända varit väring och dött i bysantinsk tjänst. Han nämns vid två tillfällen och har alltså stått runstensresaren Torgerd nära. Stenen är framför allt ett monument över honom. En av hans bröder, Halvdan, sägs ha dödats på Hulmi, vilket sannolikt syftar på Bornholm. Var Asmund och Kare dog är mer problematiskt att klarlägga. ”Furi” har tolkats som Fyris och gissningsvis satts i samband med det mytomspunna, halvhistoriska slaget vid Fyrisvallarna utanför nuvarande Uppsala (historiker träter fortfarande om huruvida det har ägt rum) någon gång på 980-talet. Men ”Furi” kan lika gärna syfta på något helt annat. ”Tuti” har ibland tolkats som Dundee i Skottland, vilket skulle göra Kare till en viking i västerled, men ordet kan också betyda ”vid udden”.

Vad jag framför allt vill påpeka är att västerledsvikingarna är fullt synliga även om vi blir kvar i Mälardalen. Visst, de kända Ingvarsstenarna minner om en expedition i riktning mot Kaspiska havet och många andra stenar omtalar ”Greklandsfarare”, men vi behöver inte anstränga oss för att finna människor som dragit ut åt motsatt håll. Som exempel kan nämnas stormannen Ulf i Borresta, som vid tre tillfällen satte segel mot Nordsjön och tog tribut eller gäld i England.