Historia Efter inlägget om Sodom och Gomorra har jag översköljts av frågor om andra bibliska fenomen. Hur uppkommer historier som den att Jesus gick på vattnet? Hur dog egentligen Judas? Vad vet vi om Pontius Pilatus vidare öden? Skrev kung David verkligen psalmerna i Psaltaren? Har Mose existerat? Och så vidare. Jag har nog med dylika spörsmål för att fylla en månads bloggande.
Idag väljer jag att svara på den mest frekventa frågan – ”har Jesus funnits?” – även om jag inser att jag därmed öppnar mig för åtskillig kritik. Att jag vet detta beror på att det har hänt förr, när jag konfronterat frågan i andra sammanhang. Oavsett vad man svarar finns det gott om människor med en mycket bestämd uppfattning som de inte vill ändra på, oavsett hur väl underbyggt svaret är. Detta gäller en hel del annat i Bibeln också, men frågan om Jesu existens är den bibliska motsvarigheten till mordet på JFK: de självutnämnda experterna äro legio. För en kristen fundamentalist är allt i Nya testamentet bokstavligen sant. För mången hängiven anti-kristen ateist är det tvärtom: det mesta, även Jesus, är påhittat. När en forskare uttalar sig i ämnet stöter hon sig per automatik med båda falangerna, och med många andra. Till råga på allt finns det sinnrika försök att koppla ihop diverse nytestamentliga figurer med varandra, som i Lena Einhorns bok om Jesus och Paulus (Vad hände på vägen till Damaskus?). Slutsumman är en härva av motstridiga uppfattningar och ömma tår.
I vilket fall som helst: jag är historiker, och för mig handlar det om vanlig källkritik. Källorna skall ligga så nära händelsen och personen i tid och rum som möjligt. Deras inbördes beroende skall utvärderas, liksom deras tendens. Nedan följer en mycket kortfattat genomgång av de hållpunkter som undertecknad därvid finner viktigast att framhålla.
Källorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser. Äldre svensk historia är ett bra jämförelseexempel. Våra historieböcker dignar under uppgifter om vikingatiden och medeltiden, för vilka källäget är sämre än i Jesusfallet (exempelvis berättelser hos Adam av Bremen, Ansgars biografi och Västgötalagens kungalängd). Detsamma gäller uppgifter om den grekiska antikens historia på 500- och 400-talen f.Kr.
Jesus skall ha dött i början av 30-talet e.Kr. De fyra evangelierna nedtecknades mellan 60-talet och början av 100-talet. Om dateringen är korrekt borde det, vid tiden för de första evangeliernas tillkomst, ha funnits äldre män och kvinnor som mindes den historiska personen Jesus. Möjligheten att helt och hållet ljuga ihop en historia har varit begränsad. Faktum är att vi har ännu äldre källor, eftersom aposteln Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen. Detta gör det svårt att argumentera bort Jesu existens på basis av samtidighetskravet.
Om vi går över till beroendekriteriet finner vi betydande inbördes olikheter evangelierna emellan. Förvisso finns det gemensamma drag hos i synnerhet Matteus, Markus och Lukas, men vid en närmare granskning visar de sig ha helt olika uppfattningar rörande mängder av händelser. Se bara på Judas Iskariots död. Enligt Matteus hängde han sig, enligt Lukas (i Apostlagärningarna) trillade han omkull och slog ihjäl sig. I skildringen av den romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet skiljer sig evangelierna kraftigt från varandra. Med andra ord: det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer. Detta stärker uppfattningen att Jesus har existerat. Att källor är oense i viktiga detaljer talar starkt för att det skulle finnas en historisk kärna som man söker förhålla sig till, i det här fallet Jesu verksamhet, eftersom oenigheten avslöjar en mångfald av tidiga traditionsbevarare. Om samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit. (Sedan är det en annan sak att oenigheten gör det svårt att avgöra vilka sakuppgifter som är att betrakta som korrekta och vad som är fiktion.)
Om vi fortsätter att granska källorna med avseende på tendens och beroende finner vi även omnämnanden av Jesus i icke-bibliska källor. Kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100. Mara bar Sarapion, en syrisk stoiker, nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev. Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus (ca 37–ca 100 e.Kr.) nämner också Jesus, men i hans fall är källäget mer problematiskt, eftersom delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg.
Att romarna överhuvudtaget nämner Jesus är uppseendeväckande, eftersom skribenter som Tacitus normalt inte brukade redogöra för den här typen av personer och händelser. Dessa skrifter saknar dessutom en kristen tendens. Skälen till nedtecknandet har varit andra, till exempel att de kristna sekterna orsakade problem och därmed gjorde romarna intresserade av att fästa en och annan notis på pränt.
Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.
