X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Historien började i Egypten, där fromma kristna – ofta refererade till som ”ökenfäder” – på 200-talet sökte sig till isolerade grottor i vildmarken. Det mest omtalade exemplet är Sankt Antonius. De ville nå frälsning och leva av sina egna händers arbete såsom Jesus själv hade levt och lärt. Personerna kom att kallas eremiter, efter det grekiska ordet eremos (”ensam”). Den egyptiska öknens popularitet blev snart så stor att de mest erfarna eremiterna, bland annat Pachomios (d. 348), började grunda skolor för blivande eremiter i form av små byar i vildmarken. En sådan by leddes av en abba (arameiska, ”fader”, varav de senare titlarna abbot och abbedissa), under vars andliga ledning individerna skulle stärkas och göras redo för ett liv i from ensamhet. Ur dessa byar utvecklades de första kristna klostren. De som valde att stanna kvar i klostergemenskapen har kommit att kallas cenobiter (av grekiskans koinobion, ”liv i gemenskap”).

Även i Västeuropas vildmarker förekom eremiter under tidig medeltid, inte sällan efter inspiration från de egyptiska föregångarna. Ett intressant exempel är de iriska äventyrare som sökte sig tvärs över haven på jakt efter obebodda öar och vildmarker för att leva i verklig avskildhet. I allmänhet fick dock eremitidealet i väst vika för cenobitidealet. De första klostren i Västeuropa hade formen av aristokratiska hushåll, i vilka familjemedlemmarna levde i enlighet med självpåtagna andliga regler. Under senantiken grundades flera sådana familjeinstitutioner i Rom. I deras efterföljd lanserades ambitiösa cenobitiska vildmarksprojekt, även de vanligen ledda av medlemmar av aristokratin. Utvecklingen berörde såväl män som kvinnor. Den tidiga medeltiden bevittnade uppkomsten inte bara av munk- och nunnekloster, utan också av dubbelkloster med medlemmar av båda könen, vilka naturligtvis levde åtskilda, men likväl under en och samma abbedissa.

Det mest kända, och sannolikt det viktigaste, av dessa tidiga kloster i Västeuropa är känt som Lérins och var beläget på en ö nära Cannes. Det grundades i början av 400-talet av en man vid namn Honoratus och kom att utöva ett svårligen överskattat inflytande över den religiösa kulturen i nuvarande Frankrike. Dels påverkade Lérins spridningen av klosteridéer till andra regioner, dels utgjorde klostret en viktig bas för utbildningen av blivande biskopar i Gallien, vilka i sin tur vidareutvecklade de asketiska idealen i sina respektive städer. Det mest berömda exemplet är historien om Caesarius, en av öklostrets främsta elever. Denne höll till en början på att duka under för de hårda asketiska kraven till följd av sin dåliga hälsa. Genom ingripande från biskopen i Arles befriades Caesarius från öklostrets samfällighet och utsågs istället till abbot av ett kloster i närheten av staden. År 503 blev han själv biskop av Arles, en position han innehade till sin död år 543. Caesarius, vars efterlämnade produktion inkluderar två klosterregler och en stor samling predikningar, fick till följd av sin energiska aktivitet stort inflytande över Västeuropa.

På 500-talet formulerades i Västeuropa ett flertal klosterregler på det sätt som redan skett i östra Medelhavsområdet. Den mest betydelsefulla skrevs av Benedictus av Nursia (d. ca 547), grundaren av det stora klostret på Monte Cassino. Denna regel (den ”benediktinska”) kom från och med 800-talet att dominera inom den västerländska klosterkulturen. Till de viktigaste elementen i dessa regeluppsättningar hörde de välkända kraven på fattigdom, kyskhet och lydnad.