Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag vänder jag mig mot en helgonfråga. Alla som besökt Irland eller är det minsta intresserade av öns kultur har hört talas om Sankt Patrick, öns och nationens skyddshelgon. Enligt vissa legender skall bristen på ormar på den gröna ön bero på att Patrick skrämde bort dem. Sankt Patrick’s Day den 17 mars firar irländare (och många andra) över hela världen.

Men vem var Patrick? Har han överhuvudtaget funnits?

Ja, det har han, och till skillnad från många andra tidigmedeltida helgon har han lämnat skriftliga vittnesbörd om sig själv. Patrick, eller egentligen Patricius, har till och med skrivit en kortfattad självbiografi på latin, betitlad Confessio (”Bekännelse”). Dessutom har ett brev överlevt. Av tradition brukar vi förlägga hans liv och verksamhet till 400-talet, men några egentliga kronologiska hållpunkter finns ej. Vi vet inte ens varifrån han kom. Hemorten, Bannaven Taberniae, har inte kunnat identifieras, även om man ofta har gissat på Carlisle i nordvästra England. Fadern Calpurnius var en decurio, det vill säga medlem av den styrande rådsförsamlingen på hemorten, och diakon i kyrkan. Familjen ägde troligen en medelstor jordegendom. Ur denna trygga tillvaro rycktes Patricius med våld någon gång under tonåren, då han kidnappades av plundrare från havet och fördes som slav över Irländska sjön. Om denna händelse skriver han själv:

Jag var nästan sexton år gammal vid den tiden, och jag var okunnig om den sanne guden. Tillsammans med tusentals människor blev jag förd som fånge till Irland. Vi förtjänade detta öde eftersom vi hade vänt oss bort från Gud; vi lydde inte hans bud och lyssnade ej på prästerna när de varnande talade till oss om frälsningen. Herrens vrede föll över oss, och Han skingrade oss bland många hedniska folk, ända till världens ände.

Enligt egen utsago (Bekännelse, 16) sattes Patricius därefter att vakta boskap. Herdesysslan tvingade honom ofta att vistas långt från slavägarens gård, ”i skogar och på berg”. Det farliga arbetet drev honom till att söka stöd i kristendomen. En natt, omkring sex år efter det att han försatts i träldom, hörde Patricius en röst som förkunnade att han snart skulle få återvända till sitt älskade hemland. En kort tid senare rymde han, gömde sig i en liten hydda, lyckades ta sig ombord på ett fartyg och kom efter många umbäranden hem till Britannien.

Ett par år senare mottog Patricius en vision av en himmelsk budbärare vid namn Victoricus, som uppmanade honom att resa tillbaka till Irland. Patricius lydde och började efter en lärotid att sprida evangelium på ön. Som förkunnare av kristendomen, så småningom med biskopstitel, var han framgångsrik men fick också fiender, vilka använde hans påstådda försyndelser (okänt vilka) emot honom. Patricius rykte som dygdig kristen förkunnare var i fara, vilket tvingade honom att försvara sig. Därav självbiografin.

Nästan alla legender om Sankt Patrick, inklusive den om ormarna, tillkom flera sekler efter helgonets död och bör tas med stora nävar salt. Men han har alltså existerat, och genom de texter han skrev kan vi komma honom närmare än flertalet européer på 400-talet.