Dick Harrison
Ingen vet när man började bära diamanter, men vi vet att pionjärerna var indier och att de levde hundratals år före Kristi födelse. De äldsta texter som nämner stenarna är skrivna på sanskrit.
I nästa skede, i sanskrittexten Arthashastra, som troligen skrevs under decennierna kring år 300 f.Kr., redogörs för handel med diamanter, och i buddhistiska verk från samma tid refereras till diamanter som välkända ädelstenar. Även kinesiska författare skrev om diamanter, liksom romerska skribenter som Plinius d.ä. Att den senare gav en utförlig skildring av stenen anses antingen ha berott på att indierna redan då exporterade sina stenar i stor omfattning till romarna eller på att Plinius i själva verket syftade på en mängd olika stenar med liknande egenskaper – på denna punkt är forskarnas uppfattning delad. Ända till 1700-talet var Indien under alla omständigheter det stora diamantlandet, med Golconda som främsta diamantcentrum.
En boom i diamanthistorien inleddes på 1720-talet, då stora fyndigheter gjordes i Brasilien, något som i ett slag ökade tillgången på ädelstenen ifråga på den internationella ädelstens- och smyckemarknaden. För Brasilien ledde fyndet till en omfattande diamantrusch och till ett av de vidrigaste slaverisystemen i ofrihetens historia, detta i syfte att på kortast möjliga tid utvinna så många diamanter som möjligt (jag har skrivit en hel del om detta på annat håll och bloggar gärna om det senare). Nästa stora diamantboom inträffade sedan man även hittat diamanter i vid sydafrikanska Kimberley på 1860-talet.