”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”

Vem sade detta? Göring eller Goebbels? Eller Himmler?

Ingen av dem, utan Hanns Johst. Och han sade det inte utan skrev det, närmare bestämt i pjäsen Schlageter (1933), där repliken läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. Dessutom lyder citatet egentligen ”När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning” (ty. Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning, akt 1, scen 1) – en Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.

Hanns Johst föddes 1890 och debuterade som dramatiker 1914. Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar. År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet. På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer. Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter andra världskriget. Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Däremot lyckades han publicera ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich. Han avled 1978.

Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler och hade premiär på dennes födelsedag den 20 april 1933, räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923, varefter han arkebuserades. Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!”