X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur fungerade kavalleriet före riddarnas era? På 1000- och 1100-talen avgjorde ju de lansförsedda ryttarna mången drabbning, men hur agerade deras föregångare? För visst hade man kavalleri i Västeuropa även under äldre medeltid?

Det hade man, men det var förhållandevis obetydligt. Generellt sett ökade de beridna krigarnas betydelse ju längre österut man kom. I nuvarande Ukraina och Iran hade man redan under antiken bevittnat uppkomsten av ett bepansrat rytteri, möjligen uppfunnet och definitivt vidareutvecklat av sarmaterna, ett troligen iranskspråkigt nomadfolk som när de nådde som längst västerut uppehöll sig vid mellersta Donau. Dessa anföll sina fiender i stora hopar kallade katafrakter, i vilka häst och ryttare var täckta av skyddande rustning. Enligt vissa forskare var det till följd av denna militära nydaning som sarmaterna kunde krossa skyternas välde norr om Svarta havet. Något liknande kavalleri förekom dock inte i det tidigmedeltida Västeuropa, även om man experimenterade med brynjor och lamellskydd. I nuvarande England, Frankrike, Spanien och Italien användes hästen huvudsakligen som ett transportmedel för de bättre bemedlade. Om man hade råd med en häst använde man den att rida på dels för att slippa gå, dels för att kunna se ned på sina inte fullt lika väl bemedlade medmänniskor. När man nådde fram till stridsplatsen hoppade man vanligen av hästen och slogs till fots. Så sent som under den karolingiska tiden på 800-talet stred de flesta västeuropéer till fots; de första vikingarna mötte alltså infanteri, inte kavalleri.

Den enda väsentliga militära funktion som under hela epoken utfördes av beridna enheter utgjordes av vad vi skulle kalla jägar- och spaningsuppdrag. Det rörde sig om operationer av relativt små trupper, vars uppgift var att spionera på fienden, störa fienden och i värsta fall fungera som en första försvarsvåg. I Italien kallades denna enhet sculca, ett ord som slog igenom och även upptogs i bysantinsk militär terminologi genom verbet skoulkeuein. Rytteriet kunde även användas till blixtattacker via bakhåll. Helst skulle sådana ske bakom ryggen på fiendens infanteri vid nyckeltillfällen under större drabbningar. Attackerna kunde emellertid lätt slå fel, och då gällde det att hästarna kvickt orkade bära tillbaka sina ryttare till de egna linjerna. I synnerhet goterna satte sin lit till denna taktik. I och för sig blev goterna erkänt skickliga på blixtanfall med häst och spjut, men deras östromerska fiender lärde sig snart att motarbeta taktiken, vars enkelspårighet medverkade till ostrogotrikets undergång i mitten av 500-talet. Belisarius, den östromerske fältherren, lär själv ha förklarat ostrogoternas ständiga motgångar med att de inte hade vett att utveckla det bepansrade bågskytterytteri som hade uppkommit i öster. Ostrogotkungen Totila kunde visserligen sätta in sina ryttare i överraskningsanfall mot intet ont anande romerska befästningar och trupper, men i regelrätta fältslag förlorade han.

Den stora övergången från antikt sätt att strida (dvs. med tonvikten förlagd till infanteriet) till ett högmedeltida (med emfas på kavalleri) ägde rum under 800-talet och första hälften av 900-talet. Under denna epok blev det i många västeuropeiska länder normalt att härskarna försökte tvinga alla sina bemedlade undersåtar att strida till häst med brynja på kroppen och vapen i handen, en intention som förvisso funnits redan i Aistulfs langobardiska lag från 750, men som först nu genomfördes i stor skala. Inte förrän i mitten av 900-talet lärde man sig använda lansen på det sätt Hollywood har fått oss att associera med medeltiden. Först nu lyckades man förbinda stigbygeln med ny utrustning som gjorde det möjligt att ta effektivt spjärn i sadeln och så småningom byta ut det lätta spjutet mot en tung lans.