Slaveri hos aztekerna

När jag skriver och föreläser om slaveri och slavhandel blir jag ibland kritiserad för att indirekt göra gällande att det inte fanns något slaveri i Amerika före européernas ankomst. Det gjorde det visst. Varför talar och skriver jag inte mer om det?

Svaret är att jag är mycket väl medveten om det slaveri kritikerna åsyftar. Faktum är att jag redan har skrivit om det i min bok Slaveri – en världshistoria om ofrihet, vol. 2. Men för det första är slaveri är ett gigantiskt ämne, och jag kan inte nämna allt i en föreläsning på en knapp timme, särskilt inte om beställaren har uttryckligen önskat fokusering på en speciell tid eller en speciell region. För det andra är blogginlägg, artiklar, m.m. ofta konkret inriktade på ett tema, ett land eller en tidsperiod. De fornamerikanska kulturerna tillhör, dessvärre, de minst efterfrågade, både inom föreläsningsvärlden och inom bloggvärlden.

I vilket fall som helst: nedan följer en kort sammanfattning av det slaveri som träder oss till mötes i renässansepokens källor från Mexiko, inte minst i Historia general de las cosas de Nueva España (”Allmän historia om förhållandena i Nya Spanien”) av Bernardino de Sahagún (d. 1590), en missionär som lärde sig nahuatl och skrev sitt verk med högättade aztekers hjälp.

Längst ned i azteksamhället fanns en socialgrupp som vi i brist på alternativ kan kalla slavar. Nahuatltermen var tlacotli (plural tlatlacotin). Denne/denna hade varken status som medborgare eller undersåte utan tillhörde ägaren i egenskap av hans eller hennes lösöre. Han eller hon fick ingen lön av ägaren men hade rätt till mat, husrum och kläder. Tlatlacotin kunde dock införskaffa värdeföremål, mark, hus och egna slavar. Det var tillåtet för en manlig slav att gifta sig med en fri kvinna (de gifte sig ofta med änkor). Att ha en slav som förälder uppfattades inte som en social belastning; modern till aztekkejsaren Itzcoatl var slavinna.

Slavarna användes inom en mängd områden: som jordbruksarbetare, som bärare i handelsmännens karavaner och som hushållsarbetare. Slavinnorna var ofta konkubiner och kombinerade sina sexuella åtaganden med att spinna, väva och sy kläder. En driftig slav kunde bli förman och få ansvar för stora egendomar. Han kunde även ha befallningsrätt över fria män.

Liksom i fallet med den nordiska träldomen fanns det flera vägar in i det fornamerikanska slaveriet. Utlänningar kunde förslavas via krigsfångenskap, men för många av dessa blev tiden i ofrihet kort, eftersom de riskerade att offras. Aztekimperiets egna invånare riskerade att bli ofria när de åkte fast för brott. Den som begick stöld i ett tempel, ett palats eller hos en privatperson kunde bestraffas genom att bli slav under templet, palatsets härskare eller privatpersonen ifråga, såvida han inte återbetalade det fulla värdet av det stulna. Även diverse andra brott – kidnappning av barn med avsikt att sälja dem, säljandet av saker som man inte själv ägde, stämplingar mot härskaren – bestraffades med slaveri. Om en man gjorde en annan mans slavinna med barn och hon avled vid barnets födsel var den förre mannen skyldig att bli den senares slav. Han hade ju orsakat slavinnans död och skadan måste ersättas.

Majoriteten av slavarna i det aztekiska Mexiko hade emellertid, enligt våra källor, inträtt i ofriheten till följd av fattigdom. Folk som inte klarade av att bruka sin jord under tre års tid berövades rätten till marken, något som ofta resulterade i att de tvingades sälja sig som slavar för att överleva. Liksom i många andra kulturer var skuldsättning en vanlig väg till slaveri. Det var lätt hänt att fattiga hushåll därmed hamnade i permanent beroende av rika, och många fastnade i en ond cirkel av slavplikter. År 1505 försökte visserligen myndigheterna avskaffa stora delar av kontraktsslaveriet (ueuetlatlacolli, ”det gamla slaveriet”), men en sådan drastisk förändring av det sociala systemet var lättare beslutad än genomförd. När conquistadorerna erövrade Mexiko under åren kring 1520 fanns det fortfarande gott om familjer som var tvungna att lämna ifrån sig medlemmar som slavar för att kunna betala sina skulder.

Jämfört med i många andra slavsystem var försäljning av ofria ovanligt i aztekernas Mexiko. Det normala var att en slavägare varken fick eller önskade sälja sina slavar utan istället skickade iväg dem på handelsresor till avlägsna byar om hans ekonomi försämrades så mycket att han inte längre hade råd att försörja dem. Endast slavar som överbevisats om att vara alltför lata eller som gjort sig skyldiga till brott kunde säljas, men även i sådana fall fanns det restriktioner. Slavägaren tvingades tre gånger i vittnens närvaro varna slaven för stundande försäljning om han inte bättrade sig. Först därefter, om slaven framhärdade i sin arbetsvägran eller ohederlighet, kunde ägaren sätta på honom en halsring av trä och bjuda ut honom på marknaden. Om tre missnöjda ägare efter varandra sett sig tvungna att sälja sin uppenbarligen helt värdelöse tjänare stadgade den aztekiska lagen att slaven kunde säljas för offersyfte. Bernardino de Sahagún har själv skildrat offerprocessionerna av rituellt badade, dyrbart klädda slavar som drogats innan de långsamt leds mot döden på offerstenen framför guden Uitzilopochtlis staty. Detta sätt att dö, noterar Sahagún, förefaller folket hedersamt. I sin dödsstund upphör slavarna att vara ofria människor och lyfts upp till gudarnas nivå.

Det fanns flera mindre blodiga sätt att lämna slaveriet bakom sig. Man kunde köpa sig fri genom att erlägga samma summa till slavägaren som denne en gång hade betalt för slaven. Många frigavs genom testamenten vid ägarens död. Andra blev frigivna på order av aztekkejsaren eller av någon av de allierade kungarna. Inget av detta förefaller märkligt sett ur världshistoriskt slaveriperspektiv, men därtill kom ett antal säregna möjligheter att vinna friheten som saknar paralleller i Gamla världen. Hit hörde den aztekiska sedvanan att låta en slav bli ersatt av en familjemedlem. Flera bröder kunde i turordning tjäna som ofria åt en och samma ägare. Ännu mer uppseendeväckande är att en tlacotli hade lagstadgad rätt att försöka bli fri genom rymning vid de tillfällen då han förts till marknaden för att säljas. Om han lyckades bryta sig loss och fly hade endast ägaren själv och dennes söner rätt att fånga in honom. Alla andra som ingrep i syfte att stoppa slaven gjorde sig skyldiga till ett allvarligt brott och dömdes själva till slaveri. Om den flyende tog sig förbi alla hinder och kom in i aztekkejsarens palats blev han fri. Härskarens närvaro förvandlade honom automatiskt till en icke-slav.