Var Bismarck militär?

Den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck avbildas ofta i karaktäristisk tysk pickelhuva, vilket leder tanken till den militära sfären. Dessutom förde han bevisligen in Preussen i tre viktiga krig. Men var han verkligen militär? Är inte detta en typisk 1800-talsbluff?

Frågeställaren har satt fingret på en viktig punkt. Bismarcks militäriskhet är ett typiskt exempel på hur politiker har skaffat sig en specifik bild i media (i det här fallet publika framträdanden och fotografier) som skall svara mot deras offentliga självbild. Denna har inte nödvändigtvis mycket med sanningen att göra.

Otto von Bismarck-Schönhausen föddes den 1 april 1815. Fadern Ferdinand var en typisk preussisk godsägare, en junker, en medlem av vad vi skulle kunna beteckna som den lägre överklassen. Modern Wilhelmine stammade från borgerskapet; i hennes familj fanns det gott om byråkrater och akademiker. Den unge Otto växte alltså upp som en del av etablissemanget och var förutbestämd att få en karriär inom Preussens krigsmakt eller ämbetsverk – snarast det senare, om modern fick bestämma, och det fick hon. Wilhelmines intressen kom att styra Otto bort från ett möjligt officersliv i riktning mot en ämbetsmannabana.

Wilhelmine avskydde dessutom livet på landet. Pojken blev hennes biljett in till staden. Hon såg till att få in honom i en fin skola i Berlin när han var sju år gammal, varefter hon genast följde efter honom till huvudstaden. Efter studentexamen 1832 började Otto, återigen på moderns inrådan, studera juridik i Göttingen. Det gick inget vidare. Otto föredrog att festa med andra unga junkrar och nonchalerade sina studier. Inte heller militärtjänsten roade honom, även om han gjorde vad han var tvungen. Efter att en kort tid även ha läst vid universitetet i Berlin förpassades Otto till den reservoar av preussiska ädlingar där modern hela tiden hade planerat att han skulle hamna, det vill säga i den kungliga preussiska byråkratin.

Till en början gick det trögt. Otto vantrivdes som ämbetsman i staden Aachen. När modern dog 1839 sade han upp sig från jobbet och flyttade till ett av familjens lantgods, Kniephof. Där förblev han ända till 1847, och enligt vad Bismarck själv senare gjorde gällande var detta de bästa åren i hans liv. Till saken hör att han vid denna tid uppvaktade, friade till och 1847 gifte sig med Johanna von Puttkamer. Äktenskapet blev lyckligt.

Den unge Otto von Bismarck var alltså ingen militär. Han var en ämbetsman som tröttnat på byråkratlivet och dragit sig tillbaka till ett gods. Han var dessutom ärkekonservativ, djupt religiös och bestämt emot alla förändringar i liberal riktning. De som engagerade sig politiskt var i regel raka motsatsen till Bismarck: förändringsvilliga och liberala. Den blivande järnkanslerns karriär tycktes ha slutat innan den hunnit börja.

Men sedan hände saker. 1849 valdes han in i det preussiska parlamentet. Otto hade utvecklats till en pliktmänniska som ville göra sitt för att värna Guds, kungens och fäderneslandets intressen. Bismarcks syn på Gud är ett kapitel för sig. Det har påpekats att den gud Bismarck trodde på var en preussisk gudomlighet som höll med Bismarck i allt han tog sig för, en gud som bodde i ett himmelskt Berlin och talade tyska. Fienden talade dessvärre också tyska och bodde även han Berlin. Fienden var liberal och tillhörde medelklassen. Alltså måste Otto kämpa för de värden han, kungen och Gud stod för.

Resten är historia. Otto von Bismarck gjorde politisk karriär, stärkte Preussen och gick i spetsen för Tysklands enande. Men någon militär blev han aldrig. När han framträdde i pickelhuva var det ett spel för gallerierna.