X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Få maträtter har lika många upphovshistorier som glass, något som vid åtskilliga tillfällen har lett till förutsägbara frågor till undertecknad. Vem var först med att lansera rätten, och när skedde det? Var det italienarna (vilket man ofta hör i Italien), eller araberna, eller kineserna?

Det råder sannerligen ingen brist på folk som idag är stolta över att ha uppfunnit glass. Eftersom uppfinningen av allt att döma har ett par tusen år på nacken är det hopplöst att söka finna en upphovsman, eller ens ett upphovsfolk, genom att leta i skriftliga källor. Dessutom krävs en definition av vad som skall avses med glass. Om vi vidgar definitionen till att syfta på snö som smaksatts av fruktsaft och andra smakämnen är det fullt möjligt att man åt glass redan i det gamla Mesopotamien. Perserna inmundigade i vilket fall som helst något liknande på 500- och 400-talen f.Kr. Även kineserna var tidigt ute med liknande glassvarianter, liksom romarna. Idag skulle vi antagligen kalla dessa forntida glassrätter sorbet eller saftis. Om vi snävar in definitionen till att syfta på glass baserad på mjölkprodukter tycks araberna under medeltiden ha känt till maträtten, men de kan mycket väl ha lånat den från perserna.

Under alla omständigheter kom både sorbet och glass till Europa från Mellanöstern, framför allt genom italienska köpmäns förmedling. Via Italiens furstehov spreds sedan sorbet och glass till övriga Europa. Det finns gott om historier om vilka italienare som skall ha varit nyckelpersoner i glasshistorien – hit hör Marco Polo och den franske kungen Henrik II:s florentinska gemål Katarina av Medici – men ingen av dessa skrönor kan beläggas. Vad vi vet är att glassrecept började dyka upp i kokböcker och andra tryckta verk i Västeuropa under andra hälften av 1600-talet. De glasser vi numera är så förtjusta i stammar från de kulinariska experiment som 1600- och 1700-talens kockar i Italien, Frankrike och England gav sig hän.