Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I många historieböcker kan man läsa att muslimerna korsade Gibraltar sund år 711 och erövrade Spanien (och Portugal). Men hur fort gick det? Föll det visigotiska riket samman som ett korthus eller var erövringen en utdragen historia?

De närmare omständigheterna kring det visigotiska rikets undergång är oklara. Varken förlorarna eller segrarna har efterlämnat goda redogörelser för händelseförloppet. Huvudlinjerna är dock kända.

Efter det att de lagt under sig nuvarande Marocko sände araberna år 711 över en expedition till Pyreneiska halvön under ledning av berberfältherren Tariq ibn Ziyad, vars namn går igen i den klippa som fått sitt namn efter hans bravad: Jabal Tariq, ”Tariqs klippa”, Gibraltar. Expeditionen var närmast en undersökande plundringsräd. Om det varit frågan om ett storskaligt erövringsförsök skulle den med all säkerhet ha letts av guvernören av det arabiska Nordafrika, Musa ibn Nusayr. Den visigotiske kungen, Roderik, var relativt nytillträdd och hade ännu inte erhållit alla landsändars erkännande. Åtminstone de nordöstra riksdelarna tycks ha varit fientligt inställda och hade möjligen en egen kung, medan södra delen av riket, i synnerhet Mérida, stödde honom med kraft. När nyheten om den arabiska invasionen nådde Roderik befann han sig långt uppe i norr, invecklad i strider mot baskerna. Roderik vände mot söder och mötte Tariq i ett fältslag i Guadalquivirs floddal. Den visigotiska armén, som troligen var liten men i gengäld tycks ha inkluderat åtskilliga av centralmaktens nyckelpersoner, krossades på ett dramatiskt oväntat sätt. Antagligen stupade även kungen (därom vet vi dock inget med säkerhet; i medeltida legender brukar Roderik överleva och gå i kloster). Tariq tog nu ett ödesdigert beslut. I stället för att plundra vidare kring Guadalquivir och återvända till Afrika för att lämna rapport till Musa ryckte han vidare mot norr med sin lilla armé och överrumplade Córdoba och Toledo.

Ensamma kunde inte Tariqs trupper klara sig i längden, men när ryktet om Córdobas och Toledos fall nådde Musa ibn Nusayr i Kairouan lät denne omedelbart bege sig västerut med en stor armé: den här gången en riktig erövrararmé, inte bara en plundringsstyrka. I och med det fick visigoterna problem på allvar, men de gav inte upp för övermakten utan vidare. Motståndet var hårt, särskilt i Mérida, som uthärdade en 16 månader lång belägring, men araber och berber var strategiskt överlägsna. Stad efter stad föll utan att de olika landsdelarnas ledare förmådde ena sig till gemensamma aktioner mot inkräktarna. År 714 nådde Musa Biscayabukten vid Gijón, och året därpå avslutades den första erövringsfasen genom att Musas son, Abd al-Aziz, underkuvade sydöstra delen av halvön och erkändes som härskare av den lokale visigotledaren Tudmir.

Efter en paus på några år återupptogs erövringen av guvernören As-Samh ibn Malik al-Khaulani (718–721), som erövrade Barcelona, gick över Pyrenéerna och 720 eller 721 intog den sista visigotiska residensstaden Narbonne. Vi vet inte mycket om de visigotiska kungarnas historia efter 711, men en viss Achila (”Agila II”, troligen d. 713) lät bevisligen prägla mynt i sitt namn i Narbonne, Gerona och Tarragona. Denne uppges i medeltida kungalängder ha efterträtts av en viss Ardo (troligen från 713 till 720 eller 721), om vilken nästan inget är känt. Med Ardos fall upphörde den sista resten av det visigotiska riket att existera.

Därnäst kom turen till hertig Eudo av Akvitanien. Sedan As-Samh stupat i en strid mot denne vid Toulouse 721 utsåg hären för en kort tid Abd ar-Rahman ibn Abd-Allah al-Ghafiki till guvernör. Han återkom i denna roll 731 och lyckades inom kort överflygla hela Akvitanien. Arabernas europeiska välde tycktes nu vara på väg att anta samma geografiska proportioner som visigoternas hade haft före 507. Någon gång under första hälften av 730-talet (732 eller 734) stupade emellertid Abd ar-Rahman i det ryktbara slaget vid Poitiers (eller möjligen vid Tours, härom tvistar de lärde) mot frankerna under Karl Martell, vilket avslutade framryckningen i nordlig riktning.