X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det har skrivits en hel del om de stora förluster i manskap – omkring 200 000 – som Sverige drabbades av under stora nordiska kriget. Men hur såg det ut på Gustav II Adolfs och drottning Kristinas tid? Då hade vi väl mest tyska legoknektar under fanorna?

Inte bara. En betydande del av de väpnade svenska styrkorna i krigen på kontinenten var svenskar och finländare. Enbart mellan 1621 och 1632 miste Sverige omkring 50 000 man i krig, en siffra som skall ses mot bakgrund av det bara levde en miljon människor i Sverige. Antalet döda motsvarade 10 procent av svenska och finska män, inräknat barn och ungdomar av manligt kön. Det var inga exceptionella siffror. Sett till hela hundraårsepoken 1621–1721 gav var tredje vuxen svensk och finsk man sitt liv åt krigsmakten.

Enligt en bestämmelse från 1619 var alla svenska män som fyllt femton år skyldiga att göra krigstjänst. Tack vare att prästerna förde bok över befolkningen kunde myndigheterna kontrollera hur många potentiella knektar man hade tillgång till, och för att ytterligare säkerställa tillgången på krigare förbjöds fri flyttning inom riket. I samband med utskrivningar togs var tionde man ut för tjänst till armén eller flottan, något som var allt annat än uppskattat – särskilt när det blev uppenbart att nästan alla som sändes till Tyskland, Livland eller något annat fjärran land dog, flertalet i sjukdomar. Särskilt i östra Finland var det vanligt att de som kunde rymde till skogs och fortsatte till Ryssland hellre än att skickas till en säker död i Tyskland. Efter mönstringarna på våren 1635, då 12 600 soldater kallades till fanorna i Finland, rymde nästan var tredje man.

En annan metod att slippa krigstjänst gick ut på att lemlästa sig själv och därmed göra sig omöjlig som knekt, eller – om man var smart – lyckas lura myndigheterna att man hade så stora problem att man inte kunde fullgöra tjänsten. Ett intressant exempel är mästerbluffaren – åtminstone ligger det nära till hands att använda denna term – Jakob Göransson, som skrevs ut som knekt i österbottniska Kalajoki år 1630 men lyckades inbilla officerarna att han fick så svåra menssmärtor tre dygn varje månad att han låg som vore han död. Det var också möjligt att leja en ersättare som soldat, om man kunde hitta någon fattig stackare som var villig att åta sig tjänsten för en lämplig penning, och under förutsättning att man själv hade en icke obetydlig undanstoppad slant att avvara.

De allra flesta soldater som stred för de svenska fanorna i trettioåriga kriget var, alldeles som frågeställaren noterar, utländska legoknektar, men utskrivningarna av nya knektar i hemlandet förblev betydande ända till slutet av kriget. Orsaken är lätt att fastställa: att strida med legoknektar var dyrt, att skriva ut bondsöner billigt. År 1640 fanns det 13 700 svenska och finska soldater i Tyskland. Därefter ökade antalet utskrivningar betydligt: varje år uttogs tusentals svenska och finska män till tjänst på andra sidan havet, där de i regel avled i någon fältsjukdom och snabbt måste ersättas. Det sista krigsåret, 1648, hade Sverige 37 000 man i den stående fältarmén i Tyskland, varav 9 000 män från det egna kungariket, vartill kom ytterligare 9 000 svenskar och 17 000 legosoldater i tyska garnisoner.

Från Bygdeå i Norrland, som i detalj har undersökts av Jan Lindegren, hämtades 230 män till de svenska arméer som kämpade i Polen och Tyskland mellan 1621 och 1639. Av dessa avled nästan alla – 215 personer – och ytterligare fem måste återvända hem som krigsinvalider. Antalet män i Bygdeå sjönk från 468 till 288.