Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag invigs Medeltidsveckan på Gotland, och som vanligt har vi tagit färjan till ön för att sprida populärvetenskap. Både jag och min fru Katarina föreläser under veckan – hon om medeltida vampyrer, jag om medeltida krigföring, fogdar och digerdöd. Dessutom är jag konferencier vid två stora re-enactments av medeltida fältslag, ett i Mästerby och ett i Visby. Av detta skäl tänker jag använda den närmaste veckans blogginlägg till att göra nedslag i Gotlands medeltidshistoria.

Jag börjar med en av de vanligaste missuppfattningarna hos turister i Visby, den om ringmuren. Det normala i svensk historia är att ringmurar och liknande stora försvarsverk byggs på initiativ av kungliga myndigheter för att värna inte bara staden utan landet (kungariket) från fiender. Ett praktexempel är Kalmar, vars (idag rivna) ringmur dels skyddade borgarna i Kalmar, dels bromsade en fiendes anlopp från söder. Viborgs stadsmur var ett värn mot öster för såväl staden som hela Finland. Men i Visbys fall var det annorlunda.

Visbys välbevarade ringmur, som sträcker sig över en yta av 3,6 kilometer, byggdes framför allt under andra hälften av 1200-talet, även om senare tillbyggnader skedde. Ursprunget till ringmuren var Kruttornet vid Almedalen, som reste sig över den dåvarande hamnen redan på 1100-talet. Medräknat Kruttornet har muren idag 27 av de 29 medeltida tornen i behåll.

Men muren byggdes inte på kungligt initiativ. Tvärtom. Muren var Visbyborgarnas eget värn mot såväl faror från sjön som från landsbygden. Det senare blev på 1280-talet ett alltmer framträdande motiv. Motsättningarna mellan borgare och gutniska bönder blev till slut så starka att krig utbröt 1288. Vi har inga redogörelser för krigsförloppet, men borgarna betraktade sig själva som segrare och marscherade i triumf genom stadens gator. Kung Magnus Ladulås utnyttjade emellertid konflikten till att intervenera, och i det dokument som nedskrevs samma år erkände borgarna att de förbrutit sig mot kungen i och med att de byggt en mur och begått övergrepp mot folket. Som straff ålades de att betala 2 000 mark lödigt silver i gotländsk vikt samt 500 mark silver i gängse mynt vid fastställda tillfällen till kungamakten. De förpliktade sig också att fortsättningsvis inte inskrida med våld mot gutarna utan att först ha vänt sig till kungen. Borgarna lovade dessutom högtidligt, med angivande av garantier, att vara den svenska kungamakten trogen i allt.

Visby ringmur är alltså ett unikum i Sverige: en mur som byggdes på strikt lokalt initiativ, tvärt emot den omgivande landsbygdens intressen och utan kunglig inblandning, något som byggherrarna i efterhand fick be om ursäkt för och böta för. Men idag har vi alla skäl att vara Visbyborgarna tacksamma. Ringmuren står i en klass för sig bland våra medeltida kulturminnen.