Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag infaller tjugondag Knut, som – vilket jag bloggade om för ett år sedan – firas till åminnelse av de båda danska potentaterna Knut den helige (en kung som mördades 1086) och Knut Lavard (en hertig som mördades 1131). Ursprungligen firades hertigen vid denna tid på året, men på grund av att han delade namn med den släkting som dött några decennier tidigare kom även kungen att successivt dras in i firandet. De båda Knutarna kom under medeltiden att särskilt firas av så kallade Knutsgillen, av vilka några fortfarande finns kvar.

Men vem var Knut Lavard, det helgon som från början förknippades med tjugondag Knut? För gemene man i Sverige är han föga känd.

Knut var son till den danske kungen Erik Ejegod, och han gjorde sig ett namn under dennes bror och efterträdare Nils. Tillnamnet, ursprungligen hlaford, betyder ordagrant ”brödutdelaren” och är samma ord som det engelska lord. Beteckningen syftar förmodligen på Knuts militära styrka som ledare för en hird, vars stridbara medlemmar ”åt hans bröd”.

Sedan farbrodern Nils gjort Knut till sin vasall i Slesvig omkring 1120 byggde han upp en personlig maktställning och kom i sinom tid att samarbeta väl även med de vender (västslaver) som befolkade nuvarande Holstein och Mecklenburg, i synnerhet obotriterna. Sedan obotritfursten (knesen) Henrik avlidit 1127 och även dennes efterträdare dött kunde Knut 1128 eller 1129 överta herraväldet över en stor del av det västvendiska maktområdet. Den tyske kungen Lothar gav honom rentav kungatitel över obotriterna (lat. rex Obotritorum). Enligt krönikören Helmold av Bosau skedde detta sedan Knut mutat Lothar med en betydande penningsumma. Som obotritisk kung residerade Knut även fortsättningsvis i Slesvig, lät uppföra träborgar och genomföra plundringståg.

Knut Lavards störste rival om makten i Danmark var kusinen Magnus, kung Nils son. Liksom Knut gjorde Magnus vad han kunde för att utöka sin egen maktsfär i det danska politiska systemets periferi. Han erkändes som kung i delar av Götaland på 1120-talet och när det blev tid att ingå ett politiskt förmånligt äktenskap orienterade han sig mot Polen. Genom mellanhand arrangerade han en trolovning med Rikissa, dotter till den polske hertigen Boleslav III ”den snedmynte” (po. Krzywousty), något som utmynnade i en allians mellan kung Nils, Magnus och polackerna. Detta stärkte Nils och Magnus gentemot både makthavarna i Pommern och mot Knut Lavard.

Knut svarade med att dra ut på egna plundringståg i österled. Han återvände till Danmark med ett imponerande krigsbyte, vilket väckte avund. Kung Nils förebrådde Knut för tilltaget och anklagade honom för att ha olovligen plundrat i svenskt område.

Rivaliteten mellan Knut och Magnus kulminerade den 7 januari 1131, då Knut mördades av Magnus i Haraldsteds skog, ett nidingsdåd som senare förlänade Knut en helgongloria. Efter mordet födde Knuts gemål, den ryska prinsessan Ingeborg, sonen Valdemar, sedermera känd som kung Valdemar den store. Det var Valdemar som i sinom tid ombesörjde faderns upphöjelse till helgon.

Att Knut Lavard förknippas med dagens datum beror på att hans dödsdatum och festdag, den 7 januari, i det sena 1600-talets Sverige försköts till den 13 januari och kom att bli känd som ”tjugondag Knut”, den tidpunkt då julfirandet enligt svensk, finsk och delvis även norsk tradition skall upphöra (i flertalet andra västländer slutar julfirandet på trettondagen). Det kända rimmet ”tjugondag Knut kör julen ut” är känt sedan 1700-talet. Därmed kom Knut Lavard indirekt att förknippas med allt från Knuts-baler i den sydsvenska societeten till julgransplundringar.