Edom och edomiterna

I Gamla testamentet förekommer en folk- och landsbenämning som är försvunnen från dagens kartor: Edom. Var låg det? Och vad hände med folket?

Edom låg söder om Döda havet och omfattade ett stort område, varav mycket förvisso var öken, men som även hade rika koppargruvor och viktiga karavanleder. I söder sträckte sig Edom ända till Aqabaviken. I Bibeln framträder landet som ett självständigt kungarike vars mytiska ursprung spåras till Esau, patriarken Jakobs broder och edomiternas påstådde förfader. Deras kungar räknas upp i en lista som är omöjlig att verifiera mot bakgrund av andra källor. Att döma av gammaltestamentliga texter fanns det både hövdingar och kungar i landet, vilket kan tolkas som att monarkin var jämförelsevis svag.

Enligt de bibliska redogörelserna besegrades edomiterna av israeliterna under Saul och David, varefter deras land var ett vasallrike under Israel. I slutet av 900-talet eller på 800-talet bröt sig dock Edom loss och blev självständigt. Riket nämns även i assyriska och egyptiska inskrifter som Udumi, Udumu och Aduma.

I mitten av 600-talet upphör notiserna om Edom, som alltså torde ha gått under antingen då eller möjligen på 500-talet f.Kr., kanske till följd av invandring av arabiska stammar. I Gamla testamentet anges att edomiterna utnyttjade den babyloniska erövringen av Juda på 500-talet till att lägga under sig områden i Judéen, men uppgifterna är vaga och kan inte kontrolleras. Vad som talar för en edomitisk invandring i regionen är att namnet Edom under antiken fortlevde i regionbenämningen Idumaea (Idumeen), ett litet område väster om södra Döda havet, omedelbart söder om Judeen. På 100-talet f.Kr. erövrades Idumaea av de mackabeiska härskarna i Palestina, varvid befolkningen tvingades anamma judendomen. Områdets historia sammanföll därefter med judarnas – Herodes den store och hans ätt var av idumeiskt ursprung, och efter krigen mellan romare och judar försvinner idumeerna ur historien.