Sjöröveri på 1400-talet

Det sägs att alla herremän som hade slott vid kusten under senmedeltiden också var pirater. Ligger det någon sanning i det?

Ja, nästan. Alla var det inte, men många. Perioden mellan digerdöden och den tidigmoderna statens formation, det vill säga ca 1350–ca 1530, präglades av internationell osäkerhet och svaga maktstrukturer. Sjörövarna hade en guldålder, eftersom det ofta saknades flottstyrkor som kunde bekämpa dem. Därtill kom att konkurrensen om resurser mellan riken, städer och borgherrar tvingade många att själva anlita kapare för att kunna hävda sig i krig och fejd. Sjöröveriet blev politikens förlängda arm. Detta gällde inte bara Östersjön utan även Nordsjön och farvattnen längre söder- och västerut.

Vi har mängder av exempel på herremän som sanktionerade eller själva ägnade sig åt piratdåd. När den nordiske unionskungen Erik förde krig mot Hansan på 1410- och 1420-talen var sjöröveriet av stor betydelse, och efter det att samme Erik avsatts från sina nordiska troner men behållit Gotland gjorde han på 1440-talet ön till bas för sjörövare. Senare gotländska länsherrar – Ivar Axelsson (Tott), Jens Holgersen (Ulfstand) och Søren Norby – har även de gått till historien som notoriska kaparhövdingar. När den svenske kungen Karl Knutsson tvingats gå i exil till Danzig 1457 anställde han sjörövare.

Det var sällsynt att en slottsherre med kapare till sitt förfogande någonsin ställdes till svars för sina brott. Ett remarkabelt undantag är Otte Torbjörnsson, länsherre på Älvsborg, som år 1475 faktiskt dömdes till döden för att ha kapat skepp från Danzig, som vid denna tid var allierat med Sverige.