Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har på sistone fått flera frågor om kampen mellan de ”sverkerska” och ”erikska” ätterna i 1100-talets Sverige. Flertalet frågeställare vill ha en kortfattad översikt, andra en mer ingående diskussion om hur de båda släkterna fungerade som kungliga dynastier.

Detta är stora frågor, och för att inte göra bloggen till en smärre bok tvingas jag idag begränsa mig till en översikt av maktkampens första fas. En sak bör göras klar redan från början: hela idén om en sverkersk och en eriksk dynasti är modern. Ingen medeltidsmänniska kan bevisas ha använt termerna om sig själv. Vi vet inte vad släkterna kallade sig, eller om de ens använde ett släktnamn. Dessutom bör vi ha i minnet att de samexisterade och av allt att döma aldrig lyckades konkurrera ut varandra. Två, eller rentav tre, kungar samtidigt var fullt möjligt.

1120-talet och 1130-talet är dunkla decennier i svensk historia, men på 1140-talet står det klart att en härskare vid namn Sverker (”Sverker den äldre”) regerade i nära allians med kyrkan. Sverkers maktbas var slättlandet i mellersta Östergötland, med Kaga kyrka och klostren i Vreta och Alvastra som andliga utposter. Både Alvastra och Nydala cistercienskloster grundades under Sverkers regeringstid med aktivt stöd av kungen och biskopen i Linköping.

Sverker mördades i mitten av 1150-talet, men hans familj förblev inflytelserik. Sonen Karl Sverkersson antog inom kort kunganamn. Samtidigt hyllades emellertid en man vid namn Erik (senare känd som ”Sankt Erik”) som kung i andra delar av Sverige; vi vet att han var monark i Västergötland omkring 1158, eftersom Erik och hans gemål Kristina detta år var indragna i ett hätskt gräl med munkarna i Varnhems cistercienskloster. Det enda vi förutom detta vet med säkerhet om Erik är att han dog en våldsam död. Kungens ben är bevarade: både lårben och skenben har sårats och en nackkota har blivit sönderhuggen med svärd.

Enligt skriftliga källor kan en och samme man mycket väl ha varit ansvarig för både mordet på Sverker och mordet på Erik: den danske prinsen Magnus Henriksson, som hade nära släktband till tidigare kungar av Sverige (den ”stenkilska dynastin”). Magnus, som kan ha regerat över delar av Sverige samtidigt som Karl Sverkersson och den ovannämnde Erik regerade över andra delar, dödades dock av Karl i början av 1160-talet. Under några år i mitten av 1160-talet utövade Karl och hans jarl Ulf en effektiv kungamakt i både Götaland och Svealand. Ett tydligt tecken på Karls inflytande och den tillfälliga politiska stabiliteten är att Sverige 1164 fick status som egen kyrkoprovins med ärkebiskop i Uppsala. Med Karl Sverkersson får vi dessutom vårt första bevarade svenska kungasigill.

Även Karl gick dock en våldsam död till mötes. Efter han mördats på Visingsö 1167 sönderföll det politiska systemet i tronstrider som varade i flera år. Två tronpretendenter, Kol och Burislev, tillhörde samma familj som Karl, medan deras fiende Knut var son till den ovannämnde Erik. Maktkampen avgjordes i början av 1170-talet till Knut Erikssons fördel, varefter han – i brist på vuxna konkurrenter – tycks ha kunnat regera tämligen ostört till sin död i mitten av 1190-talet.

Denna blodiga historia skall inte förstås som flera landskapsrikens kamp mot varandra. Allt tyder på att scenariot var betydligt mer komplext: Sverker, Erik, Karl, Magnus, med flera, agerade med hjälp av nätverk, allierade stormannafamiljer och rika bönder som erkände kungarnas välde men bibehöll sitt lokala självstyre. Även om ”sverkrarna” hade sina huvudbaser i Östergötland hade de gott om kontakter och allierade även i andra landskap.

Maktkampen fortsatte efter Knut Erikssons död och slutade först på 1220-talet, sedan den sverkerska ätten dött ut på manssidan. Men detaljerna i denna historia får vänta till en annan blogg.