X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Har det någonsin förekommit judiska förföljelser av kristna? Det vill säga statligt sanktionerade förföljelser? Eller har det alltid varit tvärtom?

Eftersom de kristna i regel har styrt stater och judar utgjort minoriteter i dem har kristna judendomsförföljelser självfallet varit mycket vanligare än det motsatta förhållandet. Men det finns faktiskt belägg för att judiska härskare har förföljt kristna. Det mest kända exemplet kommer från Yemen.

Den yemenitiska judendomens ursprung är höljt i dunkel, men vi vet att det fanns gott om judiska trosbekännare i landet senast i början av 200-talet e.Kr. I trakten av Haifa har man påträffat gravar från denna tid efter så kallade himyari-judar, vilka sökt sig till Palestina (Himyar var ett rike i Yemen). På 400-talet växte dessa judars makt i Yemen betydligt, i hård konkurrens med de kristnas inflytande i landet. Det slutade med att himyarernas kung och hans dynasti anammade den mosaiska läran. Judendomen fick närmast ställning som statsreligion.

I och med detta fick de kristna i Yemen problem. Kungafamiljen blev öppet fientlig mot dem. Man sökte förbjuda kristna att bosätta sig i landet, och under kung Yosef Dhû Nuwâs angreps kristna familjer i själva riket. Hans mest beryktade kristendomsförföljelse ägde rum i den bördiga oasen Najrân i norra Yemen, idag alldeles norr om gränsen till Saudiarabien.

Kristendomsförföljelsen gav den östromerske kejsaren av Konstantinopel en välkommen anledning att intervenera i Yemen och stärka sitt inflytande över Arabien via ett kristet ombud – Etiopien. Etiopierna korsade Röda havet, formellt för att skydda de kristna från det judiska övervåldet. De segrade och erövrade år 525 det gamla himyarriket. Under de påföljande decennierna regerades Yemen av en kristen etiopisk guvernör. Och nu vände vinden fullständigt. Etiopierna sökte tvinga judarna att anamma kristendomen och assimileras med de yemenitiska kristna.

Slutligen fick judarna nog av förtrycket. En av Yosef Dhû Nuwâs ättlingar, Sayf ibn Dhû Yazan, appellerade år 573 till Konstantinopel och bad om hjälp, men kejsaren vägrade att hörsamma bönen eftersom Sayf var jude. Sayf vände sig då till det sasanidiska Iran, östromarnas ärkefiende, som hade zoroastrismen som statsreligion. Shah Khusrov Anushirvan lyssnade med glädje till förslaget, eftersom det gav honom en chans att med Sayf som mellanhand lägga under sig nya territorier. Under förhandlingarna hann förvisso Sayf avlida, men hans son Ma`adi Karab fullföljde planerna. Shah Khusrov sände en armé till Yemen under ledning av fältherren Vahrîz.

Än en gång vände vinden. Perserna steg i land vid Aden, krossade det etiopiska motståndet och insatte Ma`adi Karab som vasallfurste. Etiopierna svarade med ännu en invasion och återtog landet. År 595 anlände Vahrîz med ännu fler persiska trupper, besegrade etiopierna och underlade sig Yemen för egen räkning. Han avled omkring 606 och följdes av persiska vicekungar – inte av judiska. År 628 valde vicekungen Badhan att gå över till islam, som allt sedan dess har varit landets dominerande religion.