Hur jag blev intresserad av historia

Jag blir ofta tillfrågad om varför jag är så intresserad av historia och varför jag ägnar mig åt det på heltid. Frågorna kommer inte bara från läsekretsen (som gärna vill ha svar på ännu mer konkreta frågor, som varför jag är speciellt intresserad av medeltiden och varför jag ofta skriver om Italien) utan också från journalister, släktingar och alla möjliga andra människor som jag möter. Därav detta förklarande blogginlägg.

Jag lärde mig läsa när jag var i femårsåldern, omkring 1971. Till de allra första läsefrukterna hörde den historiebok min mamma haft i skolan, Carl Grimbergs Sveriges historia för folkskolan (”den blå”). Här fanns klassikerna – tåget över Bält, Stockholms blodbad och alla de andra dramatiska episoderna som var och är spännande i sig, både för en femåring och för en vuxen. Självfallet hade jag ingen aning om att detta var ”historia”; det var bara kul att stava sig igenom berättelserna. Detsamma gällde bläddrandet mellan Gustave Dorés illustrationer i den tjocka familjebibeln. En kuslig katastrof – syndaflod, massmord, obeskrivlig sorg, gudomligt ingripande medelst våld, etc. – per uppslag. Självfallet ville jag veta bakgrunden: vilka människor dolde sig bakom namn som Ahab, Isebel och Heliodorus, och varför ”fortfor floden att stiga”? Att de gammaltestamentliga texterna var tendentiös historieskrivning från en forntida främreorientalisk kultur var inget jag reflekterade över som fem- och sexåring. Jag ville veta vad bilderna föreställde.

Med andra ord: historiska texter, såväl krönikor som läroböcker, tillhörde mina allra första läsefrukter. Intresset för historia kom med kunskapen om det tryckta ordet. När jag mer systematiskt började läsa mig igenom världslitteraturen under de tidiga tonåren fanns alltså även historiska arbeten med på listan över eftersträvansvärda läsupplevelser.

Det var så jag gjorde Paulus Diaconus bekantskap. Denne 700-talsskribent författade mot slutet av sitt liv den ofullbordade Historia Langobardorum (”Langobardernas historia”), en av de stora, senare efterapade och inspirerande, medeltida krönikorna. Kombinationen av Paulus Diaconus vilja att förklara det förflutna, hans försök att hölja det egna folket i äkta eller falsk ära, hans sållande av tillgänglig fakta, allt detta gjorde mig intresserad av att gräva vidare. Vilken sorts person var han egentligen? Hur mycket kunde man lita på i hans text? Varför skrev han? Varför kände han sig manad att inleda sin (huvudsakligen italienska) historia med en skildring av norra Skandinavien? Osv.

Jag har redogjort utförligt för min fascination för Paulus Diaconus i boken Tankar om historia (Prisma, Stockholm 2003, s. 120–144), och jag vill inte upprepa mig här. Det räcker med att konstatera att mitt intresse för hans text förde mig till ett uppsatsämne när det blev dags att skriva C-uppsats vid Lunds universitet. Min ambition var att komma åt de ämbetsmän, politiker, kyrkomän och lokala härskare som burit upp den värld som Paulus Diaconus hade skildrat. Eller som jag kallade dem i uppsatstiteln: ”den betitlade överklassen” i det langobardiska riket i Italien. Resultatet blev något som troligen är svenskt rekord i uppsatslängd: två digra luntor på 580 sidor, vilket mina stackars kursare och min arme lärare Bengt Ankarloo tröskade sig igenom under ett fyra timmar långt seminarium, uppdelat på två dagar. Jag överlevde och antogs något år senare, 1987, till forskarutbildningen, med det langobardiska riket i Italien som avhandlingsämne.

Därefter har jag kunnat ägna mig åt historia på heltid. Och jag ångrar inte mitt yrkesval.