Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I svallvågorna av mina senaste blogginlägg har jag fått en hel del frågor om olika aspekter av konflikten mellan kristendom och islam. Då vissa av dessa frågor är mycket omfattande, och det inte är meningen att denna blogg uteslutande skall handla om detta ämne, kommer jag att vänta med att besvara flertalet till ett senare tillfälle.

Men en fråga väljer jag att ta upp redan nu. Vilken typ av källor finns det egentligen till konflikten mellan islam och kristendom på det senmedeltida Balkan? I en tidigare blogg har jag ju visat på svårigheten att forska om exempelvis slaget vid Kosovo polje, på grund av dåligt underbyggda fakta (sånger, legender, etc.). Vilka andra typer av källor finns? Har vi exempelvis något kristet ögonvittne till hur den osmanska armén fungerade?

Vi har gott om källor. Det bästa sättet att lära känna dem översiktligt är att införskaffa J.V.A. Fines bok The Late Medieval Balkans. Listan kan göras lång: bysantinska krönikor, valakiska brev, turkiska redogörelser, med mera. Och ja, vi har ögonvittnen. Jag nämnde en sådan häromdagen, Johann Schiltberger. Ett annat exempel är de memoarer som nedskrevs av serben Konstantin Mihailović. Konstantin tillfångatogs i Novo Brdo år 1455, sedan staden kapitulerat för turkarna. Enligt islamisk lag (sharia) hade sultanen rätt till en femtedel av allt krigsbyte, alltså även fångar, varför Konstantin blev soldatslav i den osmanska armén.

Konstantin har själv berättat hur det gick till. Efter Novo Brdos fall för sultan Mehmet II tvingades invånarna gå ut genom en av portarna. Sultanen dömde de viktigaste männen till att halshuggas. Övriga män fick återvända hem. Åtskilliga kvinnor delades ut som krigsbyten. Pojkarna, däribland Konstantin, sändes till Mindre Asien för att tjäna som slavsoldater. Kort tid senare sökte Konstantin och nitton andra pojkar fly, men de greps, torterades och släpades bakom hästar som straff.

Konstantin Mihailović tjänade i osmanernas armé både på Balkan och i Mindre Asien, bland annat mot den ryktbare valakiske vojvoden Vlad III, även känd som Vlad Dracula och av sina fiender benämnd Vlad Ţepeş (”Vlad Pålspetsaren”). År 1463 ålades han att försvara Zvečaj i Bosnien tillsammans en trupp janitsjarer, men sedan den ungerske kungen Matthias Corvinus erövrat fästningen återfick Konstantin friheten. Han skrev senare ned sina minnen av tiden som slavsoldat, vilka besynnerligt nog har överlevt i tjeckisk översättning. Här berättar Konstantin så gott han förmår om islam, om osmanernas historia och om deras militära organisation – framför allt framhäver han arméns stenhårda disciplin, till exempel hur övergrepp mot civilbefolkning resulterar i dödsstraff. Hela arbetet har översatts till engelska (Konstantin Mihailović, Memoirs of a Janissary, övers. Benjamin Stolz, University of Michigan, Ann Arbor 1975).

Fler bloggar