Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Denna fråga dimper ned i mejlboxen då och då (jag besvarade den i februari förra året, och förra veckan dök den upp igen), ibland från gymnasieelever som håller på med ett arbete om kriget ifråga, ibland från folk som råkat i upphetsade diskussioner om ämnet och vill ha ett kvickt utlåtande. Det senare är inte helt lätt att ge, eftersom det rörde sig om en längre upptrappning med en lång förhistoria. Här följer icke desto mindre en sammanfattning av de viktigaste elementen.

Roten till det onda var den franska koloniseringen i Sydöstasien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, en expansion som resulterade i skapandet av Franska Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja). Det dröjde inte länge förrän inhemska motståndsrörelser hade organiserat sig, men före andra världskriget kämpade de i motvind. Därefter, medan japanska trupper ockuperade regionen, fick befrielserörelserna vind i seglen. De sökte med alla till buds stående medel bryta banden till Frankrike när Japan var besegrat.

Detta gav upphov till den första av efterkrigstidens långa väpnade konflikter i Vietnam, det som i historieböcker brukar kallas Indokinakriget. Fransmännens farligaste motståndare var den kommunistiska och nationalistiska – båda ideologiska elementen var kraftigt framträdande – befrielserörelsen Viêt-minh och dess ledare Hô Chi Minh, som utropade en självständig vietnamesisk republik den 2 september 1945. Inledningsvis sökte parterna förhandla, men i december 1946 utbröt fullt krig mellan Frankrike och den unga republiken.

Indokinakriget var på en och samma gång ett typiskt kolonialkrig och en del av kalla kriget. Å ena sidan sökte fransmännen återta sin koloni, å andra sidan utnyttjade stormakterna konflikten till att manövrera mot varandra genom sina franska och vietnamesiska ombud. USA stödde Frankrike, medan Sovjetunionen, och senare det kommunistiska Kina, stödde Vietnam. Till en början hölls städerna och huvuddelen av södra Vietnam av franska trupper, medan Hô Chih Minhs kommunister dominerade landsbygden i norr. Efter att fransmännen i maj 1954 lidit ett allvarligt nederlag vid Ðiên-Biên-phu tvingades regimen i Paris till förhandlingsbordet och måste bittert acceptera att tiden som kolonialmakt i Sydöstasien var till ända. Vietnam, Kambodja och Laos blev självständiga.

I detta läge blev Indokinas funktion som kalla krigsbakgård uppenbar. Varken i Kambodja eller Laos kunde kommunisterna gripa makten, och i Vietnam var fransmän och amerikaner noga med att begränsa Hô Chih Minhs inflytande till de delar av landet i vilka kommunisterna var omöjliga att betvinga. Alltså splittrades Vietnam i två delar. Sydvietnam blev en republik med marknadsekonomi, Nordvietnam en kommuniststat. USA inträdde villigt som Frankrikes ersättare i rollen som Sydvietnams främsta beskyddare.

Det var inte meningen att delningen skulle vara permanent. Parterna kom överens om att en folkomröstning skulle hållas, varefter Nord- och Sydvietnam skulle förenas till en stat. De ideologiska motsättningarna, och den allmänna fiendskapen mellan de båda vietnamesiska regimerna, var dock alldeles för stora för att planen skulle gå i lås. I Sydvietnam, vars ledare uppträdde alltmer diktatoriskt, ville man under inga omständigheter riskera att landet blev kommunistiskt. När det stod klart för Hô Chih Minh att folkomröstningen inte skulle bli av övergick man till krigshandlingar genom att stödja den kommunistiska gerillan i Sydvietnam, FNL. Kina och Sovjetunionen stod bakom Nordvietnam och sände vapen till landet.

Det var i detta skede ridån började dras upp för Vietnamkriget. Bakom de amerikanska politikernas agerande fanns en allmän fruktan för att göra om de misstag som britter och fransmän gjort på 1930-talet, till exempel vid mötet i München 1938, då de låtit Adolf Hitler steg för steg flytta fram sina positioner i Centraleuropa. Denna eftergiftspolitik, känd som appeasement-politik, hade slutat i fiasko. Varken Eisenhowers eller Kennedys administrationer ville upprepa misslyckandet. De vägleddes av en politisk linje som har blivit känd som dominoteorin: om man inte hejdade den kommunistiska framryckningen i ett land skulle inte bara detta, utan även andra länder, snart falla som dominobrickor i en revolutionär kedjereaktion. Asiens länder skulle bli kommunistiska, såsom redan skett i Kina, Nordkorea och Nordvietnam. Alltså måste Sydvietnam – oavsett hur korrupt och dålig regimen var – stödjas, om nödvändigt med militära medel.

Till en början nöjde sig amerikanerna med att sända krigsmateriel och militära rådgivare. När det blev uppenbart att detta inte räckte fattade Lyndon B. Johnson i mitten av 1960-talet ett antal avgörande beslut om militära insatser. USA började bomba nordvietnamesiska mål och sände 1965 stridande amerikanska trupper till landet. Resten är historia.