X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En av de mest sägenomspunna krigshändelserna i äldre svensk historia är den så kallade Viborgska smällen, en explosion som skall ha stoppat en rysk invasion och som, enligt ryktet, lär ha vittnat om att våra förfäder stod i förbund med Satan. Hur mycket av detta är sant? Har ”smällen” ägt rum? Hur förklarade svenskarna det inträffade?

De händelser som gett upphov till berättelserna ägde rum år 1495. På hösten detta år invaderade trupper från Moskva, Novgorod och Pskov det svenska riket från öster. Huvudstyrkan gick mot gränsstaden Viborg, medan ett mindre angrepp riktades mot fästningen Olofsborg, längre norrut. Eftersom Sverige just hade drabbats av en förödande pestepidemi var det svårt att få över trupper till den östra riksdelens försvar, och förberedelserna tog hela hösten i anspråk. Under tiden var trupperna i östra Finland utlämnade åt sig själva. Befälhavaren i Viborg, Knut Posse, försökte tillsammans med Karelens lagman Nils Bengtsson uppvigla allmogen och slå till mot ryssarna genom överraskningsanfall, men samtliga försök slog fel. Detta gällde i synnerhet en djärv nattlig manöver mot Vatukiviforsarna i oktober, som syftade till att slå in en kil mellan två ryska häravdelningar. De nyländska bönderna – källorna anger ca 800, samt 100 soldater – råkade i panik när fienden upptäckte dem. Nils Bengtsson tillfångatogs, varefter Knut Posse och den viborgska garnisonen befann sig i ett ännu sämre läge än tidigare. Däremot hade försvararna betydande framgångar i norr. De ryssar som invaderat Savolax och belägrat Olofsborg blev besegrade, varefter finnarna hämnades genom att plundra i Ryssland.

Ryssarna sökte upprepade gånger storma Viborg, väl medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den svenske riksföreståndaren Sten Sture (den äldre) skulle hinna föra över ansenliga mängder stridsfolk via Åland och Åbo. Till saken dock hör att svåra väderförhållanden – ovanligt stark kyla, is på Östersjön och häftiga snöfall – gav ryssarna en lång tidsfrist. Samma dag som Sten Sture själv landsteg på Åland, den 30 november, lyckades ryssarna riva ned delar av Viborgs murar och var nära att komma in, men Knut Posse stoppade dem temporärt genom att bygga bålverk i bräscherna. I nästa angreppsvåg valde ryssarna att överfalla de allt fåtaligare försvararna från tre håll samtidigt. De reste stegar mot murar och torn och höll på att få ett slutligt övertag när ett av tornen föll i deras händer.

Enligt vissa historier, som inte kan verifieras, agerade nu Knut Posse fort. I samma ögonblick som det stod klart att tornet skulle falla lät han föra fram brännbart material, bland annat tjära, och tända eld inne i tornutrymmet. Visserligen riskerade man att mista en och annan försvarare till elden, men ryssarna måste hejdas. Om elden spred sig i tornet skulle även fienden tvingas utrymma det. Taktiken lyckades över förväntan. En explosionsliknande brand flammade snabbt upp och ryssarna flydde i panik från infernot, allt medan Viborgs borgare ryckte ned stegar från muren och hejdade de övriga angreppsvågorna.

Stormningen misslyckades alltså, och innan ryssarna fått tillräckliga förstärkningar för att våga sig på ännu ett angrepp anlände Sten Christiernsson (Oxenstierna) med färska trupper från Sten Stures nyupprättade härläger i Egentliga Finland. Ett par dagar före jul retirerade ryssarna från Viborg.

Senare, i 1500-talsskrönor som spreds över stora delar av Nordeuropa, ryktades att Knut Posses eldmanöver varit resultatet av magi. Hövitsmannen hade lärt sig att nyttja eld likt en häxmästare, och dylika konster hade sin upprinnelse i helvetet. Satan hade alltså stått i förbund med svenskarna. Historierna om Viborgska smällen utbroderades och fick ett eget liv. Inget tyder dock på att detta var medveten svensk propaganda för att avskräcka ryssen från nya anfall. Enligt de samtida källorna tackade svenskarna istället apostelhelgonet Sankt Andreas för segern. Viborgska smällen hade ägt rum på Andreas festdag, och vissa menade sig ha sett ett kors i himlen under drabbningen, vilket skulle ha gett svenskarna och finnarna nytt mod.

De svenska (starkt tendentiösa) källorna till Viborgska smällen, och de händelser som föregick den, är Sturekrönikan (vers 3651–3872) och två brev i samlingen Finlands medeltidsurkunder (nr. 4640 och 4648).