Historia Hur gick det till när vi äntligen anammade den gregorianska kalendern? Varför dröjde det ända till 1753, trots att kalenderjusteringen då redan hade genomförts i stora delar av Europa?
Mycket av dröjsmålet bottnade i en kombination av traditionell konservatism och skepsis mot det system som förknippades med katolicismen på kontinenten. Under decennierna kring år 1700 var det dock mången uppenbart att den svenska tiden var ur led, varför de lärde och de mäktiga inledde en mycket utdragen diskussion om hur man skulle gå tillväga för att vrida den rätt. Karl XII såg helst en gradvis övergång från juliansk kalender till gregoriansk. En plan gick ut på att successivt ändra kalendern, på det att Sverige slutligen 1748 skulle ha samma kalender som de länder som redan nyttjade den gregorianska. Men förslaget fungerade inte i praktiken. Den långsamma förskjutningen av datum skulle, insåg man, bli klumpig och resultera i att Sverige fick en helt egen tid som dessutom förändrades år för år.
Ett annat förslag lades av Anders Celsius och Samuel Klingenstierna år 1741. Det gick ut på att svenska astronomer skulle jämka samman den julianska kalendern med rätt soltid. Sedan skulle övriga världen, i beundran över denna bedrift, rätta sig efter Sverige. Förslaget stupade på sin egen orimlighet – så internationellt betydande har Sverige aldrig varit, och den politiska stormaktstiden var över sedan länge.
Till slut tvingades den svenska riksledningen bita i det sura äpplet och acceptera det som Europas katolska makter accepterat redan på 1580-talet. Vintern 1753 gick man direkt från den 17 februari till den 1 mars. Tolv dagar försvann, varefter Sveriges tid hade hunnit ikapp katolikernas. Långt ifrån alla svenskar var förtjusta, och under många år var man tvungen att ange både juliansk och gregoriansk kalender, den senare refererad till som ”nya stilen”, för att klargöra vilket datum man avsåg.
