X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Är det korrekt att det svenska slaveriet upphävdes 1335? I Skara? Av Magnus Eriksson? Hur rimmar det med att Sverige lär ha bedrivit slavhandel i Afrika på 1600-talet och hade en slavkoloni i Västindien på 1700-talet?

Sådana frågor dyker upp då och då, inte så mycket i mailboxen som när jag är ute på föreläsningsturné, i synnerhet i Västsverige. För några år sedan hettade det till rejält, när den svenska slavhandeln i Västafrika blev föremål för politiska debatter och ursäkter. Att den ägt rum är ett bevisat faktum, men trots det står det ett monument i Skara till minne av avskaffandet av det svenska slaveriet (träldomen) år 1335.

Mycket riktigt, det rimmar inte alls väl. Här är det något som inte stämmer. Det som hände i Skara 1335 var att träldomen avskaffades inom jordbruket i Västsverige. I huvuddelen av landet hade alla trälar redan frigivits och ersatts av legohjon, det vill säga avlönat tjänstefolk (senare kända som drängar och pigor). Men varken Magnus Eriksson eller någon annan kung i äldre tid kom på tanken att kriminalisera slavägande som sådant. Alltså stod det svenskarna fritt att fortsätta köpa och sälja slavar, såsom också skedde på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Det dröjde till 1800-talet innan Sverige på allvar började lagstifta om förbud mot slavhandel och slaveri, och då berodde det framför allt på påtryckningar från Storbritannien. Det officiella Sverige var i det längsta emot tanken på förbud, bland annat eftersom slavarbetskraften och slavhandeln var nödvändig för kolonin Saint-Barthélemys blomstring. Trycket från omvärlden blev år 1813, mitt under Napoleonkrigen, så hårt att Sverige icke desto mindre tvingades ställa sig bakom ett uttalande som fördömde slavhandeln. Under Wienkongressen 1815 anslöt sig åtskilliga motvilliga stater, även Sverige, till en deklaration för slavhandelns och slaveriets avskaffande.

Men i praktiken hände ingenting på 1810-talet, vilket gjorde britterna förbittrade. Nya framstötar från London kom 1824. Storbritanniens regering krävde att Sverige förbjöd slavhandel, och Karl XIV Johan insåg att han måste kompromissa. Sex år senare stoppades importen av slavar till Saint-Barthélemy, vid vite av dödsstraff.

Kampen mot den svenska ofriheten som sådan dröjde i ytterligare tio år. År 1840 började intellektuella, däribland Erik Gustaf Geijer, argumentera för ett avskaffande av slaveriet. En motion i riksdagen resulterade i en långvarig utredning. Fem år senare, den 19 maj 1845, fattade riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket, och en tidsgräns på tre år sattes för beslutets genomförande.

Genom ett kanonskott från Fort Gustaf III på Saint-Barthélemy förkunnades den 9 oktober 1847 att slaveriet i praktiken hade upphävts i och med att kompensationssummor erlagts som ersättning för slavägarnas egendomsförlust. Allt som allt betalade svenska staten 47 044 spanska piastrar, motsvarande en summa av 119 760 svenska riksdaler och 19 skilling, för att reformen skulle bli verklighet. Varje slav kostade i genomsnitt 228 riksdaler och 98 skilling att lösa ut.