Historia Idag ägnar jag bloggen åt en monark om vilken det cirkulerar mängder av besynnerliga uppgifter: den katolske afrikanske kungen Afonso, som regerade i Kongoriket (med centrum i nuvarande norra Angola) mellan 1506 och 1543. Enligt vad man kan läsa i åtskilliga historiska arbeten, även referensverk, blev Afonsos kungarike ett ovanligt tidigt offer för den transatlantiska slavhandeln och den europeiska kolonialismen. Landet skall ha blivit helt utplundrat på grund av portugisernas framfart i regionen. Är det sant?
Berättelsen om kung Afonsos tragedi återkommer ofta i litteraturen som exempel på den vite mannens grymheter i Afrika. Skälet är att vi kan komma Afonso (egentligen Afonso Mbemba Nzinga) så personligt nära. Hans brev till den portugisiske kungen João III från år 1526 är ofta citerat i litteraturen:
”Många av våra undersåtar är ivriga att komma över portugisiska varor, vilka Ditt folk för in till våra kungariken. I syfte att tillfredsställa denna sjuka aptit låter de gripa åtskilliga av våra fria och frigivna svarta undersåtar, även våra ädlingar och söner till ädlingar, till och med medlemmar av vår egen familj. Sedan säljer de dem till de vita. […] Denna korruption och denna lastbarhet är så vida spridd att vårt land håller på att helt och hållet avfolkas. […] Det är faktiskt vår önskan att varken slavhandel eller transport av slavar skall äga rum i detta kungarike.” (Se fullständig text i L. Jadin och M. Dicorato, red., Correspondence de Dom Afonso, roi du Congo 1506–1543, Bryssel 1974, s. 167 och 156.)
Kungen av Portugal svarade Afonso att denne dessvärre inte hade något annat att sälja, förutom just slavar… Alltså skulle handeln fortsätta.
Allt detta låter förvisso förfärligt, och bakgrunden till Afonsos frustration är känd. Kongo var vid denna tid huvudleverantör av slavar till portugisernas sockerplantager på den närbelägna ön São Tomé. Till en början tjänade både kungen och portugiserna på handeln, men den hade en svårkontrollerad dynamik. Inom kort gick ingen kongoles säker för slavjägarnas räder. På 1520-talet, när riket exporterade mellan 2 000 och 3 000 slavar årligen, blev Afonso betänksam och till slut djupt bekymrad, vilket föranledde honom att ta upp problemet i breven till sin portugisiske kollega. Dessvärre har få brytt sig om att berätta fortsättningen på historien.
Afonso visste nämligen att den portugisiske kungen ljög. Kongo hade gott om begärliga exportvaror: elfenben, textilier, hudar, honung och inte minst koppar. Dessutom visste Afonso att han hade militär trumf på hand. Hans kongolesiska krigare var betydligt fler än portugiserna. I ett eventuellt krig skulle han segra.
I den kris som följde på 1526 års brevväxling gick Afonso i ett första skede till angrepp: han sökte kasta ut alla portugiser ur riket och helt stoppa slavhandeln. I nästa skede av konflikten ändrade han emellertid taktik. Främlingarna fick bli kvar, men de tvingades ändra sina köpvanor fullständigt. En av orsakerna till kungens kursändring var troligen hans medvetenhet om det egna rikets decentraliserade struktur. Kongo bestod av ett flertal självstyrande provinser. Om Afonso infört totalt slavhandelsförbud hade säkert någon av provinsguvernörerna inlett egen handel med portugiserna och därmed undergrävt Afonsos maktställning. Kungen valde därför att utnyttja sin militärmakt till att istället kontrollera den existerande kommersen. Och det gjorde han med besked.
Till en början reglerade kungen rikets egen slavexport så att den endast omfattade straffångar och utlänningar. Inga kongoleser fick säljas som slavar till utlandet. Inspektionslag med tre kungliga ämbetsmän skulle från och med nu undersöka varje ofri som fördes till marknaderna och befria samtliga slavar som befanns vara kidnappade kongoleser. Afonso begränsade samtidigt portugisernas närvaro till huvudstaden Mbanza Kongo och hamnstaden Mpinda. Därefter omdirigerade han slavhandeln så att den koncentrerades till Mpumbu, en bra bit uppför Kongofloden, i närheten av dagens Kinshasa. Mpumbu låg i gränslandet mellan Kongo och tio- (även känt som teke-) folkets rike Makoko, som Afonso ibland förde krig mot. Krigen, som främst rörde kontrollen av kopparfyndigheter, resulterade i många krigsfångar, som varken Afonso eller härskarna i Makoko hade något emot att portugiserna köpte. Tiofolkets kung organiserade snart egna slavräder i Afrikas inland, varefter han förde slavarna till Mpumbu.
Utvecklingen fick stora demografiska följder, inte minst för den nya kommersiella centralorten. Portugisiska köpmän blev så hemmastadda i Mpumbu att de gifte in sig i afrikanska familjer och gav upphov till en merkantilt driftig mulattbefolkning, så kallade pombeiros (”folk som åker till Pombo”, dvs. Mpumbu).
Men Afonso gick längre än så. Efter det att portugiserna handlat slavar i Mpumbu måste de leda dem i karavaner rakt igenom Kongoriket till Mbanza Kongo och Mpinda. Under marschen var de tvungna att visa kungen tillbörlig aktning och skänka honom gåvor. Lägg därtill att portugiserna inte fick betala för slavarna med vilken valuta som helst. De var tvungna att betala med nzimbu-snäckor, som stod högt i kurs i tiofolkets land. Afonso kontrollerade personligen huvudflödet av nzimbu-snäckor, eftersom hans vasaller vid kusten skänkte honom stora mängder av dem.
Ju fler slavar som köptes och forslades längs rutten Mpumbu-Mbanza Kongo-Mpinda, och ju fler snäckor som växlades, desto rikare blev Afonso. Förmögenheten omsattes i maktspråk. Afonso byggde upp en stormakt och tvingade grannfurstarna, även kungen av Makoko, att sända honom tribut och erkänna hans överhöghet. Samtidigt reducerade Afonso decentraliseringen av landet genom att låta den egna familjens medlemmar monopolisera posterna som provinsguvernörer.
År 1540 skrev Afonso ännu ett brev till kungen av Portugal. Det brukar betydligt mer sällan citeras i historieböckerna, kanske eftersom det visar oss en allt annat än olycklig kung. Afonso förklarade nu att hans rike kunde leverera fler slavar än alla andra riken i hela det stora afrikanska kustområde som portugiserna kallade Guinea.
Sanningen är alltså att Afonso, när han väl tagit kontroll över slavhandeln, såg till att profitera på den. Han värnade om sin egen befolkning men hade inget emot att sälja andra afrikaner till ett liv i träldom. Efterträdarna fortsatte politiken, började beskatta kommersen, förvisa köpmän som bröt mot reglerna och utvidgade riket ytterligare. Som mest blomstrade Kongoriket under decennierna kring 1600.
