Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I skildringar av senantiken förekommer ofta termen arianism, en kristen rörelse som konkurrerade med den sedermera etablerade kristendomen. Vad var egentligen arianismen? Vad hände med den?

Arianismen har uppkallats efter en av 300-talets mest inflytelserika kyrkomän, prästen Arius (d. ca 336) i Alexandria, som formulerade lärans centrala trossatser omkring 315. Enligt arianismen har Kristus visserligen existerat sedan urminnes tid, men inte såsom gud. När Gud i begynnelsen byggde upp himlen och jorden var Kristus enligt Arius det första enskilda väsen han skapade. Jesus var med andra ord en människa, inte Gud. Denna trosprincip raserade idén om Treenigheten. Till skillnad från vanliga kristna (inklusive de allra flesta nu levande kristna, protestanter såväl som katoliker) accepterade arianerna endast Gud som gud, medan Jesus degraderades rejält.

På kyrkomötet i Nicaea år 325 fördömdes arianismen såsom kättersk, men under påföljande decennier vann den stora framgångar. På 370-talet tvingades den till reträtt i det officiella romerska samhället, men i gengäld utövade den länge ett icke obetydligt inflytande över flera av de trupper och ledarskikt som anlände till imperiet under folkvandringstiden, till exempel hos goter och vandaler. Så småningom dog arianismen ut; efter det att katolicismen hade segrat vid hoven såg kungar och biskopar till att noggrant utrota varje rest av manifest ariansk tro man kunde påträffa. Efter 600-talet, då den försvann både i det langobardiska Italien och det visigotiska Spanien, tycks den ha varit helt försvunnen från kristenheten. Däremot har Arius idéer kommit att influera flera frikyrkliga rörelser under 1800- och 1900-talen. Idag återfinns arianska drag i unitarianernas och Jehovas Vittnens läror.