Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det sägs att sultanerna i det gamla Turkiet var inspärrade i harem under hela sin uppväxt, varför de var genuint inkompetenta att styra det väldiga imperiet. Är det verkligen sant?

Både ja och nej. Så var definitivt inte fallet före 1590-talet, då prinsarna gärna sändes runt mellan provinserna för att lära sig att regera, men därefter var det vanligt förekommande att de levde isolerade från omvärlden innan de eventuellt fick en möjlighet att härska.

Orsaken till beslutet var de bekymmer som orsakades av den osäkra tronföljden, som i princip gjorde det möjligt för vem som helst av sultanens söner att bestiga tronen och få sin beskärda del av förmögenheten. När Mehmet III blev sultan år 1595 lät han omgående avrätta sina 19 bröder i syfte att eliminera risken för kuppförsök. Ingen av Mehmets egna söner tilldelades ett provinsämbete eftersom de var för unga. Prinsarna förpassades istället till egna avdelningar i palatset, och där förblev de under hela sultanens regeringstid. Möjligen hade Mehmet planerat att sända ut dem till provinser, i linje med osmansk tradition, men han avled vid blott 37 års ålder år 1603 innan sönerna hade uppnått den nödvändiga åldern. Scenariot upprepades under nästkommande fem sultaner: Ahmed I, Osman II, Mustafa I, Murad IV och İbrahim, från 1603 till 1648. I och med detta blev det kutym att osmanska prinsar levde i ett behagligt fängelse i ett av Konstantinopels palats. Prinsarna var strängeligen förbjudna att få egna barn under prinstiden, varför deras konkubiner förefaller ha varit garanterat sterila.

Det säger sig självt att en sådan uppfostran inte gagnade den personliga utvecklingen och gav prinsarna den nödvändiga regeringserfarenheten. Till saken hör emellertid att en stor del av den praktiska politiken sköttes av storvesirer, sultanmödrar och andra potentater vid det osmanska hovet.

Fler bloggar