Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I skildringar av medeltida domstolsväsende förekommer ofta hänvisningar till en typ av bevis som kallas ordal eller gudsdom. Den anklagade skulle utföra ett prov, varvid Gud förväntades visa sin vilja genom att hjälpa eller stjälpa vederbörande. Hur fungerade detta? Gick det verkligen ihop med det allmänna rättsmedvetandet?

Grundtanken i gudsdomsprocessen var mycket riktigt att Gud skulle uppenbara sin vilja genom ett rättsligt prov. Som exempel kan nämnas järnbörd: den misstänkte skulle med blotta handen bära ett glödande järnföremål ett visst antal steg eller med bara fötter gå över glödgat järn, exempelvis plogbillar, utan att de förutsägbara brännskadorna efter en specificerad tid blödde eller varades. Om personen klarade provet räknades han som oskyldig, annars inte.

För att förstå hur detta och liknande prov fungerade måste gudsdomarna studeras inom ramen för de omständigheter i vilka de förekom. Analyser av hur gudsdomar fungerade i praktiken har visat att de mestadels tycks ha utfallit på ett sätt som tolkades som rättvist. Den uppenbarligen skyldige överbevisades och fick sitt straff. De ansvariga lämnade sällan något åt slumpen. Gudsdomarna tycks ha varit en sorts ritualiserade versioner av beslut som medlemmarna av lokalsamhället redan ställt sig bakom – i de flesta småskaliga samhällen i historisk tid har folk trott sig veta vem som stulit av vem, vem som legat med vem, vem som lurat vem, etc. Om ingen formell bevisning för ett brott förelåg kunde gudsdomen därvid användas för att driva igenom en dom som folk tyckte var rättvis.

Det i våra ögon mest bisarra elementet i gudsdomstänkandet dyker upp i extrema, viktiga såväl som svårlösta, fall då man ansett sig tvungen att fråga Gud om råd, i brist på alternativ. I sådana fall tycks spänningarna i lokalsamhället ha krävt ett gudomligt beslut för att inte hela bygden skulle bryta samman i fejder.