Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att man kan följa det svenska kulturlandskapets utveckling genom att analysera ortnamn? Går det att urskilja hur bönderna bröt ny mark genom att se hur namnen är konstruerade?

Svaret är ja. Vad man framför allt syftar på när detta förs på tal är den stora nyodlingsfasen mellan 1000-talet och 1300-talet. Från och med vikingatiden expanderade nyodlingen kraftigt ända tills digerdöden satte stopp för utvecklingen. I första hand gav sig bönderna på lättbearbetade områden som tidigare nyttjats till insamling av hö eller löv, i andra hand rena skogsmarker. De största bygdeskiljande vildmarkerna – såsom Kolmården, Tiveden och Ödmården – förblev dock obebodda. Tydligast var förändringen i de skogar som låg i nära anslutning till gamla kulturbygder. Som exempel kan nämnas att den småländska bebyggelsen vid medeltidens början hade varit koncentrerad till stora byar, men under 1100- och 1200-talen anlades tusentals enkelgårdar i bygdeperiferin.

Till viss del kan nyodlingen mycket riktigt följas genom studier av ortnamn. Expansionen avsatte spår i form av efterled på -torp, -ryd, -måla och -boda. Ordet -torp tyder på att en huvudgård med frälseman eller bryte (förvaltare) legat i centrum för bebyggelsen och att smärre jordbruksenheter anlagts av landbor eller trälar i utkanten av byn. Termen är vanligast i de delar av nuvarande Sverige där frälset varit mest talrikt – Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke och Södermanland. De övriga efterleden uttalar sig snarare om själva nyodlingen: -ryd betyder ”röjning” (vanligt i sydvästra Sverige), -måla ”uppmätt jordstycke” (vanligt i sydöst) och -boda avser ett nyttjat utmarksområde (vanligt i norr).

Det är inte osannolikt att den svenska befolkningen fördubblades, i vissa bygder rentav tre- eller fyrdubblades, mellan 1000-talet och 1300-talet. Denna bedömning grundar sig främst på arkeologiskt och skriftligt material från Mälarlandskapen, och den kan inte användas som allmän utgångspunkt i en analys av hela Sverige. I vissa bygder var förändringen betydligt mer radikal, eftersom ingen bebyggelse alls hade funnits där tidigare.

Mot slutet av nyodlingsepoken var utvidgningen av kulturlandskapet välorganiserad. Vårt bästa exempel är koloniseringen av Norrlands älvdalar. Ärkebiskopen av Uppsala och ett antal stormän reglerade år 1327 ett par sådana områden. Markerna hade förlänats till stormännen för att de skulle bebygga och uppodla dem. År 1328 fick alla inflyttare skattefrihet. Särskilt vid Piteälvens mynning går förloppet att följa i detalj. Såväl arkeologi och pollenanalys som skrivna dokument visar hur en fast bebyggelse raskt etablerade sig under första hälften av 1300-talet.