Att ärerädda Judas Iskariot

För några år sedan bloggade jag om medeltida försök att ärerädda Judas Iskariot, bland annat genom att omtolka honom som hemlig agent (i judisk tradition) eller genom att låta honom begå självmord för att som ande kunna flyga till Jesus på korset och få förlåtelse innan denne hinner dö (en senmedeltida kristen berättelse). De enda som konsekvent fördömt Judas har, mig veterligen, varit muslimerna. Men finns det moderna försök att ärerädda honom genom omtolkningar av Bibeln?

Ja, det finns det. 1900-talslitteraturen dignar under positiva Judasskildringar. Den mest extrema omtolkningen återfinns, såvitt jag vet, i Hyam Maccobys bok Judas Iscariot and the Myth of Jewish Evil (1992). Bakom Maccobys spekulationer döljer sig det faktum att Nya testamentet innehåller många motsägelser rörande Judas Iskariot. För det första blir han allt elakare ju senare evangelietexten ifråga skrevs (han är snällast hos Markus, styggast hos Johannes). För det andra dör han på två olika sätt (genom självmord enligt Matteus, uppenbarligen av en olyckshändelse i Apostlagärningarna). För det tredje tycks Paulus låta honom överleva. I Första Korinthierbrevet, troligen skrivet i Efesos omkring årsskiftet 56–57, läser vi följande (1 Kor. 15:3-5):

”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas [= Petrus] och sedan för de tolv.”

Observera: ”sedan för de tolv”. Inte ”sedan för de elva”. I vår äldsta bevarade redogörelse för lärjungarnas möte med den uppståndne är dessa ännu fulltaliga. Detta borde rimligen, menar Judas försvarare, innebära att Judas ännu inte dött, att Judas ännu var att betrakta som en legitim lärjunge.

Hyam Maccobys utgångspunkt är att den kristna kyrkan, såsom den utvecklades av Paulus och hans efterföljare, inte hade mycket gemensamt med Jesu lära, såsom den upprätthölls av lärjungarnas kyrka i Jerusalem. Med Paulus tänkande erhöll kristendomen ett stort kosmologiskt paket, vilket inkluderade Jesu offerdöd och Guds frälsningsplan, något som Maccoby menar skedde till följd av inflytande från allehanda hedniska religioner. Jerusalemkyrkans medlemmar höll emellertid fast vid den judiska messianism som Jesus själv predikat. De trodde att han kommit för att befria Israels folk och inväntade nu hans återkomst i egenskap av uppstånden Messias. Den fredliga samvaro som enligt Apostlagärningarna så småningom växte fram mellan Paulus och de kristna i Jerusalem är enligt Maccoby fiktiv: det rörde sig snarare om öppen fiendskap. Pauluskyrkans ledande män byggde successivt, efter det att Paulus skrivit sina brev, upp en Judasmyt som de kunde bruka i kampen mot Jerusalemkyrkan. De behövde en förrädare till myten om Jesu död, och de behövde ett vapen mot de judiska kristna i Jerusalem. Alltså valde de att göra Judas till syndabock. Personnamnet Judas symboliserade det judiska folket och den judiska religionen. Den antisemitism som redan existerade i den hellenistiska kulturvärlden gled på så vis in i Paulus segrande variant av kristendomen. Judas blev symbolen för det onda, förrädiska, evigt judiska. Antisemitismens ärkejude var född, och som sådan nyttjades Judas flitigt under hög- och senmedeltid.

Hyam Maccobys egen gissning är att den historiske Judas Iskariot var identisk med Jesu egen broder Judas, och att denne, liksom andra medlemmar av Jesu släkt, följde honom på hans messianska mission i Palestina. Efter Jesu död drevs hans politisk-religiösa rörelse vidare av först brodern Jakob, sedan brodern Judas. Ergo: ingen förrädare, utan en köttslig broder och lojal efterföljare. En judisk hjälte, ett offer för den paulinska kyrkans samvetslösa ideologiska offensiv.

När det gäller Jakob, ”Herrens broder”, ligger detta resonemang delvis i linje med kristen tradition. Jakob nämns i evangelierna, Apostlagärningarna och Galaterbrevet och är ofta utpekad som författare till Jakobsbrevet; Flavius Josephus anger hans död till år 62. I brodern Judas fall svävar vi dock i ovisshet. Han omtalas i förbigående Matt. 13:55 och Mark. 6:3. En tradition anger honom som författare till Judasbrevet i Nya Testamentet. Hyam Maccobys spekulationer får alltså tas för vad de är – fantasifulla försök att koka soppa på en spik och ärerädda en av historiens mest svartmålade individer.