X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”Jag undrar hur det kom sig att normander erövrade Sicilien. De bodde väl annars i Normandie och England. Hur hamnade de nere vid Medelhavet?” Frågan har väntat i mejlboxen i några månader. Här kommer svaret.

År 774 störtade Karl den store den siste langobardiske kungen Desiderius och övertog hans tron. Langobardernas kungarike omfattade vid denna tid nästan hela Italien utom Sardinien, Rom, Neapel och några bysantinska territorier vid kusten i söder. Men Karl fullbordade inte erövringen. Han nöjde sig med att ta kontroll över Norditalien och hertigdömet Spoleto. Det langobardiska Syditalien underkuvades inte, varför hertigen av Benevento förklarade sig självständig och upphöjde sitt hertigdöme till furstendöme. Därefter gick Syditalien sin egen väg och skapade egna politiska traditioner, en utveckling som avslutades först i samband med Italiens enande på 1800-talet.

Medan Norditalien var någorlunda enat under karolingiska kungar på 800-talet och i teorin förblev underställt en kungamakt även på 900- och 1000-talen (då många städer i praktiken var fria under sina biskopar) fördjupades splittringen i Syditalien i mitten av 800-talet. De små bysantinska territorierna Neapel, Gaeta och Amalfi gjorde sig självständiga. Furstendömet Benevento splittrades i tre langobardiska furstendömen. Araberna erövrade Sicilien och grundade ett kortlivat emirat i Bari på fastlandet. Följden blev att Syditalien förhärjades av ständiga krig och räder, något som lockade bysantinarna att attackera från öster och karolingerna från norr. Till skillnad från de senare hade bysantinarna stora framgångar och återerövrade stora delar av Syditaliens fastland.

På 1000-talet började de hårt trängda langobardiska furstarna värva äventyrare och legoknektar från norr, vilka sökte lyckan i Italien. Framför allt värvades många normander. Väl att märka var detta några decennier innan Vilhelm Erövraren lade under sig England, varför normanderna inte med nödvändighet kände sig manade att söka lyckan på andra sidan Engelska kanalen. Problemet var att legosoldaterna snart blev alldeles för många och mäktiga för arbetsgivarnas bästa. Inom kort började de bygga upp egna grevskap på langobarders och bysantinares bekostnad.

En av dessa nordfranska vikingaättlingar, Robert Guiscard (d. 1085), anlände omkring 1047 och blev hertig av Apulien 1059. Tillsammans med sin bror Roger I (d. 1101) erövrade Robert Guiscard nästan hela Syditalien, inklusive Sicilien. Normandernas välde var till en början splittrat i fristående områden, men Robert Guiscards brorson, Roger II, enade väldet och lät 1130 kröna sig till kung av riket Sicilien, vilket omfattade både ön och Syditaliens fastland. Under en tid kontrollerade normanderna även mellersta Nordafrika. Vid det normandiska hovet förenades västeuropeiska, bysantinska och islamiska traditioner inom kultur och administration.

Jag kan varmt rekommendera alla som reser i Syditalien att leta upp lämningar efter denna normandisk-mediterrana blandkultur. Siciliens normandiska katedraler och mosaiker, till exempel i Monreale och Palermo, tillhör de mest imponerande kulturskatterna från 1100-talet. Kungarna lät avbilda sig själva i mosaiker som avslöjar tydlig bysantinsk inspiration, och många kyrkor ser ut som korsningar av bysantinska kupolbyggnader och muslimska moskéer.