Historia Ikväll, vid 18-tiden, föreläser jag om Kalmarkriget på Kalmar slott, detta till åminnelse av en av Sveriges mest bortglömda väpnade konflikter, som ägde rum för 400 år sedan. De personer som numera kan relatera till denna i grund och botten helt onödiga katastrof är få. Kriget och dess efterverkningar har lämnat markanta spår i vår historia, men flertalet svenskar har förmodligen aldrig hört talas om det.
Den främsta officiella orsaken till kriget var att Sverige och Danmark grälade om rätten att beskatta samerna i Lappmarken, men egentligen var detta (och andra tvisteämnen) snarast en förevändning för den unge danske monarken Kristian IV att försöka flytta fram gränserna för sitt revir och stärka Danmarks ställning i Östersjöregionen – allra helst återupprätta Kalmarunionen. Med tyska legoknektar invaderade han sydöstra Småland på våren 1611 och hade till en början stor framgång, inte minst eftersom den svenske kungen Karl IX i det längsta hade vägrat att tro på de väl underbyggda rykten som gjorde gällande att grannkungen planerade krig. Kalmar stormades. När Karl IX:s undsättningshär nådde fram vågade kungen till en början inte angripa de danska ställningarna (vilket han borde ha gjort eftersom de var försvagade) och nöjde sig med att låta plundra det nygrundade Kristianopel i det danska Blekinge. När huvudstyrkorna till slut möttes den 17–18 juli segrade danskarna. Några veckor senare kapitulerade även den svenske befälhavaren på Kalmar slott, Krister Some, och gick i dansk tjänst, väl medveten om det förutsägbara dödsstraff som väntade honom i Sverige.
Striderna vid Kalmar blev inledningen på ett utdraget krig som ingen kung kunde slutgiltigt vinna och som civilbefolkningen fick betala dyrt för. Öland erövrades upprepade gånger – först av danskarna, sedan av svenskarna, sedan åter av danskarna. Danska trupper förhärjade Västergötland (brände ned Skara) och Växjötrakten. Svenskarna svarade med att lägga en stor del av norra Skåne i aska, bland annat staden Vä, och sprida skräck i Halland.
År 1612 erövrade Kristian IV Älvsborg och skar av Sverige från Västerhavet, varefter danska trupper från två håll marscherade mot Stockholm. Den västra hären erövrade Jönköping och den östra nådde till Vimmerby, men sedan var den danska krigskassan tom och de missnöjda legoknektarna återvände söderut. Detta hindrade inte Kristian att sända sin flotta till Stockholms skärgård, där den inte kunde åstadkomma annat än allmän skadegörelse. Någon mer invasion hade Kristian inte råd med.
Två av de landskap som drabbades allra värst var Bohuslän och Jämtland. I Bohuslän är kriget känt som Brännefejden, eftersom den svenske befälhavaren Jesper Cruus i februari 1612 plundrade och brände hela landskapet utom Marstrand och Bohus, som var ointagliga eftersom han saknade belägringsartilleri. I Jämtland kallas konflikten Baltzarfejden, efter den hårdhänte svenske befälhavaren Baltzar Bäck, som erövrade landskapet i augusti 1611 och for hårt fram under detta och påföljande år. Både i Jämtland och i Härjedalen blev många gårdar lågornas rov. För att undkomma en total katastrof svor jämtarna trohet till den svenske kungen, något som resulterade i tunga repressalier när kung Kristian sedermera återfick landskapet.
I januari 1613 slöt kungarna fred (”freden i Knäred”, trots att förhandlingarna fördes i Sjöared – svenskarna höll till Ulvsbäcks prästgård, danskarna i Knäred). Den gick ut på att båda sidor gav upp sina erövringar, men att svenskarna skulle betala 1 miljon riksdaler för att återfå Älvsborg och sju västgötska härader. Dessutom måste Gustav II Adolf, som hade efterträtt sin far på hösten 1611, erkänna den danske kungens välde över kusten vid Norra ishavet.
Ett av de i kulturlandskapet tydligaste resultaten av Kalmarkriget är Kristianstads existens. Svenskarna hade ju bränt Vä, den dominerande orten i nordöstra Skånes slättland. Kristian IV beordrade år 1614 sitt folk att bygga en helt ny stad, betydligt mer svårintaglig, som han namngav efter sig själv.
