Skampåle och skamstraff

När jag häromdagen förklarade ättestupan för ohistorisk dök det omgående upp ännu ett spörsmål: är även skampålen fiktiv? Eller har folk verkligen bundits fast vid pålar mitt i städerna för att skämmas offentligt?

Svaret är ja. Så har skett massor av gånger, i synnerhet om brottslingen var fattig, mer sällan om brottslingen var rik, eftersom det ofta var möjligt att lösa sig från offentlig bestraffning vid pålen (till exempel piskrapp) om man kunde erlägga de nödvändiga böterna. I Sverige förekom sådana skamstraff vid påle under medeltiden, 1500-talet, 1600-talet och 1700-talet. Ännu under 1800-talets första hälft hände det att folk dömdes till att stå vid pålen, men därefter har straffet kommit ur bruk. I många städer, både här och utomlands, kan vi fortfarande beskåda platsen för den gamla skampålen.

Poängen med skampålen var just att man skulle skämmas, varav namnet. Skammen som sådan utgjorde en essentiell del av straffet. Genom att skämmas offentligt sonade man brottet mot samhället och kunde därefter reintegreras i normal mänsklig samvaro. Liknande bestraffningar förekom vid kyrkan, om man hade förbrutit sig mot kyrkliga påbud. Skamritualerna fyllde en svårligen överskattad funktion i forna tiders offentlighet, där folk var mer beroende av varandra än idag och man måste lösa sociala konflikter med kännbara men samtidigt kortvariga konsekvenser för de inblandade parterna. Skammen sved, men den gav inga kroppsliga men, och när det var över kunde man lägga episoden bakom sig.

Väl att märka var pålens skamstraff tämligen lindriga, sett till skamstraffens samlade helhet. Det kunde sluta betydligt värre. Ett av våra mest ökända skamstraff är det senmedeltida straff som drabbade den hustru i Stockholm som överbevisades om otrohet. Kvinnan måste bära ”stadens stenar”, två stora stenar som var länkade till varandra genom kedjor och sammanlagt vägde omkring 26 kilo (de kan ännu beskådas på Medeltidsmuseum på Helgeandsholmen). Med kedjan runt nacken och stenarna vilande på bröstet skulle hon vandra genom staden och skämmas offentligt, för att slutligen förvisas från Stockholm. Det vill säga, om hon kunde betala böter slapp hon allt detta, men eftersom det i regel var den bedragne maken som kontrollerade familjens kassakista låg den otrogna hustrun illa till, och vi har skriftliga bevis för att straffet faktiskt utdömdes. (Däremot saknas det belägg för att en otrogen make har tvingats genomlida det motsvarande manliga straffet, att ledas runt i staden med ett rep om sin penis. Varför? Antagligen eftersom de dömda männen illa kvickt betalade vad som krävdes för att slippa.)