Dick Harrison
Under tidig medeltid var England splittrat mellan en mängd anglosaxiska småriken. När slogs de ihop till ett enat England?
Det som gjorde eningen möjlig, eller åtminstone snabbade på den, var vikingarnas attacker på 800-talet. Dessförinnan hade åtskilliga anglosaxiska kungar skapat överhöghetsvälden, som många andra kungar böjt sig för – så gjorde Northumbrias monarker på 600-talet och Mercias på 700-talet – men det hade aldrig varit tal om att utplåna alla småkungar och genomföra en instutitonell ening av England. När vikingarna drog fram genom landet i mitten och under andra hälften av 800-talet försvagades dock många riken permanent, i synnerhet Mercia och East Anglia i mellersta England, medan riket Wessex i sydväst stod emot invasionerna och stärktes på andra rikens bekostnad. På 900-talet utnyttjade kungarna av Wessex denna situation till att driva bort vikingaättlingarna och utbreda sitt välde över hela landet.
Athelstan grep makten i Wessex och Mercia åren 924–925. Efter att ha erövrat vikingariket York i norr år 927 dominerade han hela det engelska språk- och maktområdet, vilket gör att vi gott kan utnämna honom till den förste kungen av ett enat England. Problemet är att York gick förlorat efter Athelstans död 939. Det dröjde till 954 innan norra England hade permanent infogats i kungariket sedan Yorks siste vikingakung, norrmannen Erik (”Erik blodyx”) mördats. Då satt Eadred på tronen, vilket gör att även dennes namn då och då brukar anföras i diskussioner som Englands ening.