Bärsärkar

När en engelsman eller amerikan använder uttrycket to go berserk, ”att gå bärsärkagång”, syftar vederbörande på en av våra mest kända stereotypiska visualiseringar av den vikingatida krigaren. Den rasande galningen som i tron att han är osårbar löper amok med svärd eller yxa, tuggar på skölden och ylar mot månen. Har sådana krigstokar existerat? Eller är det en romantisk 1800-talsmyt, sedermera närd och gödd av Hollywood?

Nej, bärsärken är inte uppfunnen på 1800-talet. Han dyker upp i flera skriftliga källor under medeltiden, i synnerhet i vad man skulle kunna beteckna som dåtida nordisk fantasy, de så kallade fornaldarsagorna, som nedtecknades på 1200- och 1300-talens Island.

Därmed inte sagt att historierna är sanna, än mindre att förklaringarna till bärsärkarnas beteende skulle vara korrekta. Den vanligaste förklaringen – att bärsärkarna skulle ha drogat sig med flugsvamp – kan lätt avfärdas på rent medicinska grunder. Om man äter flugsvamp blir man sjuk, kanske rentav dödligt sjuk. Man får absolut inte en adrenalinkick och börjar tugga fradga medan man desperat söker efter någon att slå ihjäl på slagfältet.

Ett stort dilemma för forskarna är tidsglappet mellan fornaldarsagorna och de påstådda bärsärkarnas epok. Sagorna, som till råga på allt är fiktion, utspelar sig hundratals år före nedtecknandet. Ett sätt att komma runt dilemmat är att även studera bildframställningar från järnåldern – till exempel dräktfynd och djurornamentik på brakteater och pressbleck. Man kan också använda sig av antropologiskt grundade hypoteser om schamanism. En svensk forskare som har gjort allt detta är Britt-Mari Näsström i Göteborg, som för några år sedan presenterade sina rön i boken Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater (Norstedts, Stockholm 2006). Hon tror sig kunna identifiera en grupp krigare under järnåldern som utmärkte sig genom sitt raseri, sin närmast förprogrammerade vildhet, som gav dem ett psykologiskt övertag i stridsögonblicket. Enligt Näsström var vildheten resultatet av hård träning. Det rörde sig om en stridsteknik som bottnade i en mental avhumanisering av krigaren och hans värld. Krigaren skulle intala sig att han var en varg eller en björn och agera i enlighet med detta.

Näsström menar vidare att nordborna skall ha tillägnat sig bärsärkartekniken från romarrikets armé, framför allt från den Mithraskult som var utbredd inom armén på 200-talet e.Kr. Nordiska krigare i romersk sold länkade förmodligen, hävdar hon, Mithraskulten till kulten av Oden och tog med den till hemlandet när krigandet i söder var över.

Naturligtvis är detta omöjligt att bevisa. Det är och förblir en hypotes, och själv är jag inte övertygad. Vi kan inte en gång för alla fastställa huruvida en viss figur på en guldbrakteat är Mithras eller Oden eller någon annan. Vad vi däremot med säkerhet kan säga är att vikingatidens och den äldre medeltidens nordbor själva var fascinerade av berättelserna om bärsärkar, att bärsärkarna levde i deras muntliga kultur och att figurer som påminner om bärsärkarna framträder i järnålderns konst.