X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det finns gott om redogörelser för hur trettioåriga krigets soldater, även svenskar, plundrade och förstörde landsbygd och städer. Men finns det inga vittnesmål om motsatsen? I äldre svenska läroböcker kunde man ju läsa att svenskarna faktiskt uppträdde disciplinerat mot lokalbefolkningen. Var det lögn?

Ett problem är att ”svenskar” i källmaterialet kan syfta på både svenskar från Sverige och Finland och alla möjliga legoknektar (skottar, tyskar, irländare med flera) i svensk tjänst. Vi vet alltså sällan exakt varifrån ”svenskarna” ifråga kom. Dessutom bör man ha klart för sig att trettioåriga kriget var en gigantisk konflikt med mängder av lokala arenor. Svenska arméns uppförande i en stad kunde vara helt annorlunda än svenska arméns uppförande i en annan stad. Värre än så: i en och samma stad kunde soldater från samma armé bete sig på ett sätt mot några kyrkor och borgarhus och på ett rakt motsatt sätt mot andra kyrkor och borgarhus. Det hände att svenska armébefäl ingrep aktivt mot illegalt plundrande slödder från den egna armén, men det hände också att de lät knektarna göra som de ville. Det fanns inget generellt mönster, och situationen blev alltmer svåröverskådlig ju längre kriget varade. Detsamma gällde övriga arméer.

Men visst finns det exempel på hövliga och välordnade svenska trupper under trettioåriga kriget. Mitt favoritexempel kommer från Bamberg. Nunnan Maria Anna Junius skrev en personlig krönika om några år på 1630-talet, en text som ger oss en fascinerande inblick i vardagen för en specifik grupp människor som levde i en stad som låg mitt i krigszonen.

Svenskarnas antågande gjorde Junius och hennes medsystrar förskräckta, i synnerhet som klostret låg utanför stadsmurarna och var ett lätt byte för en anfallande protestantisk armé. Sex veckor efter det att ryktet om deras ankomst börjat sprida sig anlände de svenska trupperna, och nunnorna blev livrädda. Folk hade sagt dem att svenskarna skulle döda alla de kom åt och bränna upp staden. I desperation sände de en dräng med ett brev till svenskarnas ledare och bad om hans beskydd. Kort tid senare fick några nunnor se en grupp soldater på väg mot klostret, och panik utbröt. Röster höjdes för att de alla genast skulle samlas på ett ställe, be till fiendeknektarna att de måtte skona dem och annars vara beredda att dö. Paniken lade sig när en annan nunna kom springande och förklarade att de soldater som närmade sig inte alls var ondskefullt sinnade. Det var bara drängen som återkom i spetsen för en grupp vakter som avdelats att skydda klostret från övergrepp.

I själva verket hade nunnorna ingen anledning till oro. Den svenska ockupationen förlöpte på ett helt annat sätt än de befarat. Befälen i den svenska armén gjorde allt som stod i deras makt för att skydda nunnorna. Officerare dök snart upp i klostret – först rörde det sig närmast om en sorts kulturturism, men senare utvecklades vänskapliga relationer, och officerarna tog gärna med sig sina fruar till nunnorna. De skänkte rentav gåvor till dem, bland annat pengar och boskap. Maria Anna Junius blev oerhört förvånad när påfallande artiga och vänliga överstar blev kvar länge för att sitta och prata. Självaste Bernhard av Sachsen-Weimar dök upp med en ödmjuk förfrågan om nunnorna inte kunde sjunga för honom – han tyckte uppenbarligen att de sjöng mycket vackert. Svenskarna gjorde inga försök att störa de katolska gudstjänsterna; tvärtom, det hände att de deltog i dem, trots att de var lutheraner. Farhågorna att svenskarnas vänlighet bara var spelad – att deras hjärtan var annorlunda än deras munnar, som Junius uttrycker det – kom ständigt på skam. Förvisso föreföll svenskarna stundom fara fram likt vildsinta björnar eller lejon, men så fort de sett och talat med nunnorna blev de milda som lamm. Junius slår upprepade gånger fast att svenskarnas överstar ”gjorde mycket gott för oss och för hela staden”.

Väl att märka undslapp inte karmeliterna och jesuiterna i Bamberg plundringseländet, varför allt tyder på att Maria Anna Junius och hennes medsystrar var favoriserade. I en sådan situation ger det sig självt att avundsjuka uppstår, och det framgår mellan raderna i Junius skrift att det spreds elaka rykten om vad som egentligen hände i klostret. Junius förklarar dock att hon kan vittna inför Gud om att inget ont vederfors en enda nunna ”när det gäller bevarandet av hennes jungfrulighet”.