X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ett inlägg leder till ett annat. Efter historien om det serbiska krigsfångeödet för ett par dagar sedan har jag blivit uppmanad att skriva något om den märkliga ”blodskatt”, eller devşirme (ordet betyder egentligen ”hopsamling”), som de osmanska turkarna tog upp bland kristna befolkningar på Balkan, och som resulterade i skapandet av både den ofria osmanska administrationen och den elitarmé som förknippas med termen janitsjarer. Hur gick det till? Vilken typ av system var det?

En av de strukturella bakgrunderna var behovet av lojala slavsoldater, något som muslimska härskare, med varierande framgång, hade experimenterat med ända sedan 800-talet. På 1300-talet, när Osmanska riket blev en regional stormakt, behövdes nya trupper som komplement till det gamla turkiska kavalleriet. I första hand använde sig sultanen av kristna vasaller, till exempel serber och bulgarer, vilka antingen uppmanades att ställa upp med hjälptrupper eller krävdes på stora grupper pojkar eller unga män som fotsoldater, men även detta var en i längden opålitlig och otillräcklig resurs. Flertalet vasaller – opportunistiska undantag fanns – uppfattade de osmanska orderna som oönskade och gjorde vad de kunde för att slippa undan. Därför skapade sultan Murad I (d. 1389) ”nya trupper” (turk. yeni çeri, varav ”janitsjarer”) av f.d. kristna slavar, en militär resurs som hade framtiden för sig.

Systemet mognade under Murad II (d. 1451), som institutionaliserade det sena 1300-talets praxis. Målet var att bygga upp en elitarmé som varken var beroende av vasaller eller turkiska stamkrigare. På 1420-talet befallde Murad kristna bondefamiljer på Balkan att vid vissa tidpunkter skänka minderåriga söner i skatt, ett system som kom att benämnas devşirme. Systemet tillämpades därefter regelmässigt till 1630-talet, minskade sedan i betydelse och avvecklades efter 1705. Ibland skedde ”hopsamlingen” vartannat år, ibland vart fjärde år, eller när det ansågs nödvändigt.

Processen började med att en janitsjarofficer anlände till bygden med ett militärt följe och en skrivare. Bönderna sammankallades, och den lokale prästen ålades att notera vilka som fötts och döpts. Dopregistret analyserades, och janitsjarofficeren jämförde uppgifterna med verkligheten. Pojkarna inspekterades, varefter officeren gjorde sitt val mellan pojkar i åldern 8–20 år. Ibland inkrävde osmanerna en pojke på 10 familjer, ibland en på 40. När en pojke blivit utvald kallades han ”slav”, kul (pl. kullar) eller ghulam (pl. ghilman).

I nästa skede fördes pojkarna till Konstantinopel, där en gallring ägde rum. De starkaste och intelligentaste skickades till palatsskolan, där de utbildades till en administrativ elit. Ur denna krets valdes generaler, guvernörer och vesirer, och tillsammans med sultanfamiljen, som de ibland inlemmades i via äktenskap, kom de att utgöra den härskande överklassen i imperiet (jag återkommer gärna till deras öde i en annan blogg). Övriga pojkar sändes ut till turkiska familjer, främst i Mindre Asien, där de arbetade i tre till sju år, lärde sig turkiska och blev muslimer, varefter de återkallades till Konstantinopel för att under ett par år tjänstgöra som statliga grovarbetare. Slutligen, vid drygt 20 års ålder, inordnades de i en truppavdelning för att lära sig krigaryrket. När officerarna var nöjda förklarades de, i samband med en högtidlig ritual, vara fullvärdiga janitsjarer.

Under de år janitsjarerna tjänstgjorde i armén var det meningen att de skulle vara ungkarlar. I slutet av 1500-talet började man dock tumma på reglerna. När åtskilliga janitsjarer på 1600-talet skaffade sig familjer blev det normalt att fäderna såg till att deras söner – som var muslimer från födseln och därmed formellt uteslutna från systemet – även de rekryterades till janitsjarkåren. Detta stärkte sammanhållningen, men sett ur imperiets perspektiv var det olyckligt, eftersom det gjorde janitsjarerna till en stat i staten. Ända tills organisationen avskaffades år 1826 präglades den från och med nu av ärftlighet och lika stark som farlig kåranda. Det var inte ovanligt att janitsjarerna reste sig mot och rentav dödade fältherrar, storvesirer och sultaner. Även inom den civila administrationen reducerades devşirme-systemets konsekventa tillämpning på 1600-talet: korruption och ärftlighet ersatte slavrekrytering och meritokrati.

Devşirme var formellt sett, enligt islamisk juridik, ett illegalt system. Det stred fullständigt mot sharia. Enligt sharia hade kristna undersåtar rätt till beskydd, förutsatt att de betalade skatt och erkände överheten. Till en början protesterade också islamiska laglärde mot ”hopsamlingen”, men de ändrade sig i takt med att systemet visade sig fungera och skänkte imperiet stabilitet. Men den största invändning som har riktats mot systemet är en annan. Hur kunde undersåtarna acceptera att i flera sekler skänka barn i skatt till en sultan? Gjorde de aldrig uppror? Försökte de aldrig fly? Varför fungerade det omänskliga systemet så länge som det gjorde?

Visst förekom det uppror och folkflykt. Balkan bevittnade stora folkomflyttningar under den osmanska perioden, men inte primärt på grund av devşirme utan på grund av plundringar och krig. Inledningsvis, på 1300- och 1400-talen, uppfattades säkert ”hopsamlingen” som traumatisk och ledde till motstånd i vissa bygder. Men inte senare. Faktum är att devşirme, när vi kommer fram till 1500-talet, generellt sett inte alls var så avskytt som det är lätt att tro för en nutidsmänniska. Både osmanska och europeiska källor från 1500- och 1600-talen visar att många familjer gjorde allt de kunde för att dras in i ”hopsamlingen”. Det var inte ovanligt att rekryteringsofficeren mutades att välja söner ur en viss familj till att bli kullar. Både kristna och muslimska bondefamiljer var fullt medvetna om vilka karriärmöjligheter som väntade för de pojkar som togs i skatt. Eftersom devşirme endast berörde icke-muslimska familjer hände det till och med att muslimer mutade kristna grannar för att de skulle utge deras söner för att vara sina egna och därigenom göra det möjligt för sultanen att rekrytera dem skattevägen till palatsskolan eller janitsjarkåren. Vad som börjat som en hatad blodskatt slutade som ett hett eftertraktat privilegium.