Dick Harrison
Eftersom vi för tillfället befinner oss i Karlstad skall jag försöka besvara en återkommande värmländsk fråga: när blev denna del av nuvarande Sverige en integrerad del av riket? Har Värmland måhända tidigare tillhört Norge?
Att döma av de få källor vi har om värmländskt 1100-tal var det vid denna tid ett typiskt buffertland med autonom ställning mitt emellan de svenska och norska riksbildningarna. Landskapet utgjorde dock en sammanhållen juridisk enhet med lagmän som, åtminstone under andra hälften av seklet, förefaller ha varit gemensamma för hela Värmland.
Det kan inte uteslutas att lagmännen och övriga stormän under vissa perioder erkände den norske kungens överhöghet. Värmlands äldsta territoriella indelning bär en markant norsk prägel. Benämningen ”syssla” (känd från senmedeltiden, men sannolikt äldre), som i Östersyssla och Västersyssla, är norsk, och en viktig pilgrimsled till Nidaros passerade genom Värmland. Hur omfattande det norska inflytandet var är dock okänt, och de fåtaliga isländska sagauppgifterna om saken är mycket svåra att utvärdera.
Vi står på fastare mark i början av 1200-talet. Den norska Håkonsagan (om kung Håkon Håkonsson) berättar att en upprorisk norsk fraktion, ribbungarna, nyttjade Värmland som bas för sina attacker mot Norge. Kung Håkon svarade med en invasion av Värmland år 1225. Av Håkonsagans skildring får man intrycket att den svenska kungamakten förvisso hävdade överhöghet över landet norr om Vänern men inte förmådde kontrollera det. Ribbungarna, och kung Håkon, hade fria händer i gränsbygderna, oavsett vad närmaste svenska auktoritet (det vill säga lagmannen i Västergötland) hävdade.
Men sedan hände något. Det råder inget tvivel om att Värmlands kulturbygder var integrerade i det svenska politiska systemet under andra hälften av 1200-talet. Från och med denna tid blir notiserna om landskapets lagmän allt fler, och för 1300-talets räkning kan vi iaktta en häradsindelning. Viktigast av våra belägg är ett par dokument knutna till lagman Höld. Tillsammans med sin gemål Margareta utfärdade han i april år 1268 ett praktfullt donationsbrev och ett testamente, huvudsakligen till förmån för Riseberga kloster i Närke. Klostret erhöll tolv gårdar, drygt hälften av parets samlade godsinnehav, varav de flesta låg i sydöstra Värmland. Som tack för donationen önskade sig Höld och Margareta gravar i klostret.
Lagman Höld tycks ha residerat på Arnön i Väse härad, där testamentet skrevs. Vad som gör lagmansparets generositet särskilt intressant är att donationen tillkom efter det att kung Valdemar gett dem tillåtelse att skänka gårdar till fromma ändamål, och det framgår av testamentsförordningen att den egentliga initiativtagaren till projektet var kungens far – Birger jarl. Lagmannens familj har alltså varit nära knuten till den svenska riksledningen.
En trovärdig hypotes skulle därmed kunna göra gällande att Värmlands lagmän och bönder, från att ha erkänt en vag svensk överhöghet (och kanske ibland norsk dylik) i mitten av 1200-talet permanent inordnades i det svenska politiska systemet, på samma sätt som samtidigt skedde i stora delar av Småland och (några decennier senare) i Hälsingland. Bygdernas makthavare knöt allt fler band till de inflytelserika grannarna i öster, erhöll jordegendomar i andra landskap än Värmland och blev därmed lika rikssvenska som upplänningar och västgötar.