X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det är väl känt att folk i äldre tid gärna anklagade sina ovänner för att stå i förbund med Satan. 1600-talets häxprocesser dignade under sådana anklagelser, och i litteraturen är temat vanligt – se bara på historierna om Faust. Men har det någonsin legat sanning i anklagelserna? Det vill säga: har det förekommit att män och kvinnor på fullt allvar har försökt sluta kontrakt med djävulen, eller med andra onda makter?

Jovisst, det finns gott om belägg för dylika försök. Ett känt svenskt exempel är Ragvald ”Odinskarl”, som i oktober 1484 erkände att han hade försvurit sig till asaguden Oden och tjänat denne, mot att Oden i gengäld hjälpte honom att stjäla från kyrkor. Efter att ha varit verksam i sju år och stulit i minst fyra kyrkor hade han gripits och ställts inför rätta i Stockholm, där dödsstraffet var mer eller mindre givet. Ragvald hade en kompanjon, Jon Land, men denne dömdes inte för något djävulskt uppsåt, bara för medhjälp till stöld.

Uppenbarligen blev ”djävulsförskrivningar” vanligare under senmedeltiden och 1500-talet till följd av den fortlöpande dialogen mellan intellektuell och folklig kultur. När präster och munkar förde ut sina idéer via bikt- och predikstolar påverkades folk, och uppfattningen om Satan, Blåkulla, med mera, expanderade. Ett annat svenskt exempel är daterat till den 30 januari 1718, då Uppsalastudenten Daniel Salthenius skrev över sin själ till djävulen. Lappen hittades och Daniel dömdes till döden. Han blev emellertid benådad och slutade sina dagar som professor i teologi vid universitetet i Königsberg (nuvarande Kaliningrad), där kollegerna föga uppskattade hans befordran.