Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag är ute och föreläser – jag är för närvarande mitt uppe i en större turné – blir jag ibland kritiskt bemött av såväl historiker som amatörer, vilka bestämt motsätter sig vissa fakta som jag levererat under föreläsningarna. I regel sker detta under offentliga frågestunder, vilket ger oss alla en möjlighet att reda ut begreppen. Men ibland sker det i sista sekunden, efter frågestunderna, då jag är tvungen att rusa till en bil, ett tåg eller ett flygplan. Detta gäller dagens bloggämne. Jag hade i föredraget gjort klart att många folk i Baltikum ännu inte var kristna omkring år 1200. En västsvensk historiker i publiken menade att jag hade helt fel, att Baltikum var kristnat redan på 1100-talet.

All forskning ger vid handen att kristendomen på 1100-talet hade rönt ytterst små framgångar bland flertalet invånare i nutidens Estland, Lettland och Litauen, möjligen med undantag för vissa stormän längst i öster, som av politiska skäl valt att anamma den rysk-ortodoxa formen av kristendom (men om detta är vi dåligt underrättade). I de skriftliga källorna finns redogörelser för offer av hästar och människor vid årligen återkommande fester. En polsk härskare sände missionärer till de baltiska pruserna år 997, men detta resulterade enbart i kristna martyrer, däribland Sankt Adalbert av Prag. År 1009 dödades den sachsiske munken och missionären Brun av Querfurt i prusernas eller litauernas land. Den danske kungen Sven Estridsson informerade förvisso historieskrivaren Adam av Bremen att en köpman i samråd med honom själv hade låtit bygga en kyrka i Kurland i mitten av 1000-talet, men byggnationen var i så fall en isolerad händelse. Adam skriver också att Kurlands befolkning undviks av alla sjöfarare på grund av dess ivriga avgudadyrkan. ”Alla hus är fulla av hednapräster, spåmän och trollkarlar.” Det är lika illa hos pruserna i Samland, som förföljer de kristna missionärerna på vidrigast möjliga vis när de inte festar om i vilda orgier. ”Sina dragdjurs kött använder de till föda, och deras mjölk och blod dricker de i sådan mängd, att de säges berusa sig därmed. Människorna är tatuerade i blått, har röda ansikten och långt hår. Dessutom är de oåtkomliga bakom sina träskmarker och vill inte tåla någon som härskare över sig” (se bok IV:16, 18). Även esterna är enligt Adam helt okristna. Istället dyrkar de drakar och fåglar, till vilka de offrar människor (se bok IV:17). Information från 1100-talet ger vid handen att situationen var likartad. När påven Innocentius III år 1199 uttalade sig om Baltikums folk och religion benämner han invånarna barbari (”barbarer”) och pagani (”hedningar”) och gör gällande att de dyrkar träd, vattendrag och växter.

Det första allvarliga västerländska inititativet att kristna Baltikum, efter det ovannämnda polska fiaskot, togs av allt att döma av den danske ärkebiskopen Eskil på 1160- eller 1170-talet. En fransk cisterciensmunk vid namn Fulco utnämndes till biskop av Estland, men det är okänt om han någonsin satte sin fot i landet. Eskil var nära lierad med påven Alexander III, som på 1170-talet tilldelade de män som stred mot ester och andra hedningar samma avlatsförmåner som tillkom pilgrimer till Heliga graven i Jerusalem. Detta var i praktiken detsamma som att definiera Baltikum som en korstågsscen.

Den verkliga begynnelsen på den katolska missionen i Livland förknippas dock inte med Fulco utan med Meinhard, en augustinmunk från klostret i Segeberg väster om Lübeck. Omkring 1180 anlände han till Daugavas mynning med korset i hand för att frälsa Livland. Detta blev inledningen till två decenniers alltmer frustrerad strävan, som till slut övergick i regelrätta korståg och erövring. Men det är en annan historia.