X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom det, att döma av responsen på gårdagens blogg, tycks finnas ett visst intresse för de nordafrikanska sjörövarnas slavräder i Norden väljer jag att stanna kvar i detta ämne även idag. Såsom en kommentator helt korrekt påpekade kunde korsarerna – en term som ofta brukar användas om piraterna från Nordafrika – slå till så långt norrut som på Island, vilket även skedde år 1627. I traditionell isländsk historia brukar attacken skyllas på turkarna, trots att just detta folk var helt oskyldigt år 1627. För de läsare av svd.se som inte känner till händelsen följer här en kort sammanfattning.

Sjörövarna anlände till Island i två flottor på sommaren 1627, en flotta från Alger och en marockansk flotta från systerstäderna Rabat och Salé. Av allt att döma leddes korsarerna av den ökände Morat Raïs, en av Gamla världens mest beryktade sjörövare. Morat Raïs hette egentligen Jan Janssen och var holländare, men eftersom hans kriminella näringsfång var allt annat än uppskattat i hemlandet hade han flyttat till Marocko och bytt identitet. Under flera år levde han ett dubbelliv, med ett hem i Nederländerna och ett i Marocko, ända tills Europa blev lite väl hälsofarligt och han såg sig tvungen att permanent flytta söderut.

Salékorsarerna angrep först Grindavík, en fiskeby på sydvästra Island. De dödade två bönder och tillfångatog femton personer. Marockanerna lyckades också kapa två danska fartyg, men sedan drabbades de själva av skeppsbrott och for hem till Afrika. Algerkorsarerna blev kvar längre på nordliga breddgrader och orsakade ännu större skada. Vid strandhugg på sydöstra Island försatte de 110 islänningar i slaveri och dräpte nio. Kulmen på räden var den tre dagar långa attacken mot Västmannaöarna, som slutade med att ett trettiotal öbor dödades och ytterligare 242 fångar lastades ombord.

Allt som allt lastades omkring 400 nordiska slavar av i Nordafrika. En person, Ólafur Egilsson från Västmannaöarna, frigavs omgående – inte av barmhärtighetsskäl utan för att han skulle fara till Köpenhamn och förmå Kristian IV att betala lösen för de tillfångatagna. Dessvärre sammanföll hans återkomst till Europa med det danska nederlaget i trettioåriga kriget, som hade ruinerat kung Kristian. Efter många års mödosamt penninginsamlande lyckades Ólafur 1636 friköpa 34 islänningar, och ytterligare några friköptes senare, men de allra flesta blev kvar i Nordafrika tills de dog. Några gick säkert över till islam (det lättaste sättet att bli frigiven) och assimilerades med det nordafrikanska samhället. Vi vet att en av Ólafur Egilssons tjänarinnor sändes till slavmarknaden vid upprepade tillfällen och till slut hamnade i ett kristet hushåll i Jerusalem.