Nyårslöften

Hur länge har vi avgett nyårslöften? Går det en rak, röd tråd från vikingatidens bragelöften, det vill säga stormäns utfästelser om kommande stordåd, till dagens mer blygsamma praxis i Sverige?

Nej, det gör det inte. De bragelöften som förekommer i Snorre Sturlassons skrifter från 1200-talet har inget med nyårsfirande att göra och saknar dessutom koppling till Sverige. Det dröjde faktiskt ända till tidigt 1900-tal innan termen bragelöfte började brukas i svenska språket. I uppteckningar om svenska nyårsseder på 1800-talet lyser nyårslöftena med sin frånvaro, så även i skildringar av nyårsfirande under 1900-talets första decennier.

Seden att ge nyårslöfte är en typisk kulturimport från USA (där det kallas ”new year’s resolutions”). Amerikanerna brukar mena – på hur goda grunder vet jag inte – att bruket introducerades på 1700-talet av Benjamin Franklin. Under alla omständigheter ökade nyårslöftenas popularitet på andra sidan Atlanten under decennierna kring sekelskiftet 1900, då ”resolutioner” inför det kommande året trycktes på nyårskort.

Av notiser i svenska dagstidningar framgår att den amerikanska seden var känd hos oss på 1920- och 1930-talen, men inget tyder på att svenskarna ännu hade tagit efter bruket i någon större utsträckning. Under första hälften av 1940-talet blir notiserna allt fler, och nu framgår det uttryckligen att svenskarna har börjat bruka nyårshelgen till att lova att sluta dricka alkohol, svära, röka etc. Vid denna tid möter vi för första gången ordet ”nyårslöfte” i svenska språket, och på nyårsafton 1952 fick termen sitt litterära elddop i en dikt (”dagsedel”) av Stig Dagerman. Texten, som publicerades i tidningen Arbetaren, heter kort och gott ”Nyårslöfte” och handlar om olika sätt att begå självmord, vilka författaren lovar att undvika (till exempel: ”Aldrig mer jag skall i tigergapen / låta mitt huvud göra artighetsvisit, / då jag till dato haft den dumma egenskapen / att underskatta tigrarnas aptit”).