X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur vanligt var det att folk dömdes till att bli fredlösa i det gamla Sverige? Vad innebar egentligen domen?

Paragrafer om fredlöshet återfinns både i våra gamla landskapslagar och i våra gamla lands- och stadslagar, men institutet var mycket viktigare på landsbygden än i staden. Att bli fredlös, eller biltog, innebar att man stod utanför rättssamhället och straffritt kunde dödas av vem som helst. Den fredlöse miste egendom (ibland all, ibland bara lösöret) och hade inte längre rätt att vistas i landet. Gradskillnader fanns dock, och i de götaländska lagarna återfinns mildare varianter av fredlöshet.

För att bli dömd till detta straff måste man ha begått allvarliga nidingsdåd eller brutit mot de kungliga edsöreslagarna – tingsfrid, kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid, med flera. Magnus Erikssons landslag, som tillkom omkring 1350, stadgade dessutom att man måste vara man i myndig ålder för att kunna bli dömd; kvinnor och barn kunde inte bli fredlösa. Det var ofta möjligt att undkomma fredlösheten genom att betala böter, under förutsättning att målsägaren godtog detta och kungen accepterade det. Den som inte kunde betala fick viss tid på sig att lämna bygden. Ett specialfall gällde om den dömde hade arbetsplikt vid ett bergsbruk – i så fall kunde han åtnjuta asyl i bergslagerna.

Ett av de viktigaste skälen till att fredlöshetsinstitutet växte fram var bristen på utvecklade rätts- och polisväsen. Det var svårt att tvinga misstänkta förövare att infinna sig vid tinget. I vissa länder – särskilt under tidig medeltid, innan folk kunde böta sig ut ur problemet – fungerade fredlöshetsdomen som en garanti för att även de allra mäktigaste skulle få sitt straff. En storman som blev fredlös riskerade att bli lovligt byte för samtliga fiender i landet.

Under tidigmodern tid blev biltoghetsdomar allt ovanligare, eftersom polisväsendet utvecklades och fredlöshet framstod som ett föråldrat straff. Det nämns på ett fåtal ställen i 1734 års svenska lag men inte alls i 1864 års strafflag. Inget tyder på att domen någonsin varit vanligt förekommande. Det var ett extremt straff som utdömdes i svåra fall, som vid grova rån och mordbrand.