Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I svensk historieskrivning har vissa härskare förlänats ett misstänkt uselt äreminne, ungefär som i fallet med Rikard III i England. Till denna skara hör Albrekt av Mecklenburg. Var han verkligen så dålig som man ofta kan läsa i äldre litteratur? Förde han in tyska fogdar som förtryckte folket?

Att Albrekt blev kung berodde på att svenska stormän erbjöd kronan åt honom genom hans far, Albrekt den äldre, som var ingift i det svenska kungahuset. Albrekt den äldre bestämde över sonens göranden och låtanden, både före och efter det fälttåg som resulterade i att huvuddelen av Sverige erövrades av mecklenburgarna 1363–1364. Under det decennium som följde var det hertig Albrekt, alltså inte sonen och kungen Albrekt, som höll i tyglarna. Dessutom behöll oppositionen, ledd av kung Magnus Eriksson och dennes son, kung Håkan Magnusson, makten över en stor del av västra Sverige, liksom över hela Norge. Sverige blev alltså i praktiken ett delat kungarike, där Albrekt i teorin (inte i praktiken) regerade över den större delen.

Ju längre Albrekt satt på tronen, desto svagare blev han dessutom i förhållande till de inhemska svenska stormännen med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen. Bo Jonsson löste ut tyska pantinnehavare, införskaffade vidsträckta län och häradshövdingeämbeten och blev i sinom tid Sveriges sannolikt rikaste och helt klart mäktigaste privatman genom tiderna. Bredvid honom gjorde Albrekt en slät figur. Det blev inte bättre av att Bo Jonsson inte drog sig för utpressning, tvångsköp, storskalig korruption och mord, något han villigt erkände (utan att riskera straff).

Att Albrekts far hade med sig tyska fogdar till Sverige är väl dokumenterat. Inget tyder på att de, generellt sett, var bättre eller sämre än de svenska fogdarna. Raven van Barnekow på Nyköpingshus, som är väl belagd i källorna eftersom hans räkenskaper har överlevt, förefaller ha varit betydligt hederligare än den ovan nämnde Bo Jonsson. Sedan är det en annan sak att samtliga frälsemän, oavsett etnisk härkomst, sökte kompensera sig för de förluster som digerdöden hade orsakat dem. Detta gick ut över bönderna.

Men varför har då Albrekt blivit så baktalad? Svaret är att segraren skriver historien. Albrekt förlorade den maktkamp som bröt ut efter Bo Jonssons död år 1386. När han sökte ta kontroll över drotsens förläningar vädjade de svenska stormännen till Norges och Danmarks härskarinna, Margareta Valdemarsdotter, om hjälp mot ett befarat kungligt maktuppsving. De kunde stå ut med en politiskt vanmäktig Albrekt, men de ville inte ha en Albrekt som kunde och ville regera. I slaget vid Åsle år 1389 led Albrekt nederlag mot Margaretas trupper och hamnade i fångenskap. Sex år senare blev han frigiven och kunde återvända till hemlandet Mecklenburg. Där avled han år 1412.

Under tiden i fångenskap, och under de decennier som följde, utsattes Albrekt och hans mecklenburgare för intensiv hatpropaganda. Albrekt skall, påstod man, före nederlaget vid Åsle ha hånat Margareta och kallat henne ”kung Byxlös”. Han skall ha sänt henne en slipsten för slipning av saxar, nålar och annat kvinnligt, för att hon skulle lära sig sin plats. Och så vidare. Men inget av detta kan beläggas. Det är och förblir skrönor.

Albrekt av Mecklenburg, som i teorin regerade över Sverige ganska länge (1363–1389), är kungen som aldrig fick vara kung på riktigt. Först härskade hans far, sedan Bo Jonsson och dennes allierade. När Albrekt äntligen såg en möjlighet att ta makten besegrades han och slogs i bojor.

Fler bloggar