Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Mer än hälften av de frågor som trillar in i min mailbox berör olika aspekter av islams och arabvärldens historia. Jag erkänner gärna att jag stundom känner ett visst motstånd mot att besvara alla dessa frågor, eftersom vissa kommentatorer förefaller vara ytterst känsliga när det gäller dylika ämnen. Oavsett hur man skriver brukar en eller flera storligen irritera sig på de fakta som presenteras. Men bloggen är till för att sprida kunskap och besvara frågor, varför jag fortsätter.

Nu gäller det rasism i arabvärlden. Stämmer det att starka antipatier mot svarta afrikaner utvecklades i den islamiska kulturkretsen? Var detta länkat till slavhandeln över Sahara?

Svaret kan utan omsvep besvaras jakande. Redan på 600- och 700-talen har vi belägg i form av nedtecknade anekdoter och notiser vars attityd inte kan tolkas som annat än mycket nedlåtande mot svarta afrikaner i allmänhet. Under påföljande sekler finner vi framför allt fördomar mot svarta i de geografiska redogörelser som nedskrevs av islamiska lärde. I rättvisans namn bör det påpekas att alla muslimer inte skrev under på fördomarna – vi har exempel på folk som sökte försvara afrikanerna. Men majoriteten av de bevarade skildringarna är ohöljt rasistiska: svarta människor påstås vara okunniga och dumma, och ofta likställs de med djur. Till och med den (i övrigt med rätta) lovprisade historieskrivaren Ibn Khaldun (1332–1406) gör sig skyldig till sådana uttalanden.

Det mest kända exemplet på hur fördomarna kanaliserades till vitt spridda folkliga myter är legenden om Ham, som ytterst vilade på en märklig tolkning av Gamla testamentet. Enligt Första Mosebok (1 Mos 20–27) förbannade Noa sin sonson Kanaan som straff för att Kanaans fader Ham observerade Noa när han låg berusad och naken i sitt tält och sedan berättade om det för sina bröder Sem och Jafet. Enligt Första Mosebok var Ham far till Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kush antogs ofta vara afrikanernas stamfar. I folklig arabisk tradition började historien om Kanaans missöde omtolkas till att det var Ham, och i förlängningen Kush, som ådragit sig förbannelsen, varför deras ättlingar var sämre människor än andra och borde förslavas.

Att sådana myter kunde utvecklas och blomstra berodde i stor utsträckning på den relation som uppstod mellan Medelhavsvärldens muslimska härskare och slavexportörerna söder om Sahara. Visserligen förkastade islamiska lärde Hamlegenden som nonsens, men på grund av hundratals år av kulturmöten, inte minst transsaharisk slavhandel och vanan att alltid se svarta i underordnad ställning, vann den i styrka och blev i praktiken omöjlig att utrota.

Rasismen närdes av erövringarna. När araberna trängde segrande fram på 600- och 700-talen fann de ljushyade människor i vad de tolkade som högtstående civilisationer – greker, syrier, egyptier, visigoter, perser, armenier, med flera. När de mötte afrikanska folk fann de inte samma blomstrande riken och skriftspråkliga kulturkomplex. I detta läge var det lätt att dra slutsatsen att svarta människor, som man till råga på allt ofta mötte i slavbarackerna och på slavmarknaderna, var sämre än vita människor. Den fortsatt omfattande slavhandeln gav ytterligare näring åt föreställningen. Eftersom endast otrogna fick försättas i slaveri enligt sharia måste, resonerade mången muslim, de svarta utgöra ett släkte av otrogna. Att vara svart blev i förlängningen detsamma som att vara naturligt ofri. Eftersom det även fanns vita slavar satte muslimerna aldrig likhetstecken mellan svarthet och ofrihet, men de associerade svarta afrikaner med den lägsta och mest föraktade typen av slaveri, till exempel grovarbete på åkrar, medan vita slavar förknippades med soldat- och husslaveri.

I de fall fördomarna motbevisades av verkligheten tvingades rasismens upprätthållare att förklara bort händelser med logiska kullerbyttor. Som exempel kan nämnas att den afrikanske (nubiske) eunucken Kafur i mitten av 900-talet blev Egyptens mäktigaste man. Istället för att tolka Kafurs framgångar som tecken på att afrikaner kunde vara intelligenta skildrades han i islamisk historieskrivning som ett undantag som bekräftade regeln om svarta människors allmänna dumhet.

Verklighetens maktförhållande, åsynen av svarta slavar på gatorna och i slavkaravanerna, influerade alltså ideologi och mentalitet. I ett senare skede, på 1600-, 1700- och 1800-talen, utnyttjade dessutom islamiska härskare myterna till att legitimera erövringskrig och förslavning av svarta undersåtar. Det mest kända exemplet är Mulay Ismail, härskare i Marocko under decennierna kring år 1700, vars politik mötte hårt motstånd från islamiska rättslärde (som förlorade kampen). Ett annat exempel är Funjsultanerna i nuvarande östra Sudan, vars armé på 1700-talet främst utgjordes av ofria svarta från Nubabergen.

(Inom parentes kan nämnas att Hamlegenden i ett senare skede även kom att utnyttjas av kristna. I 1800-talets amerikanska sydstater användes den av pro-slaveridebattörer som ett av många argument för varför ”the peculiar institution” borde försvaras mot abolitionisternas attacker.)