Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en ofta återkommande fråga. Det gäller ett av de mest förlöjligade av alla tiders medicinska ingrepp: åderlåtning (flebotomi). Vad var egentligen detta och hur gick det till?

Åderlåtning gick, och går, ut på att tappa blod från venerna. Behandlingen förekommer fortfarande, främst vissa fall av polycytemi, då andelen röda blodkroppar i blodet är för hög och blodet därför är alltför trögflytande. En annan fullt legitim orsak till åderlåtning är att man vill framtvinga nybildning av röda blodkroppar, vilket medför en ökad åtgång av järn hos patienter med järnöverskott i kroppen. I regel ersätter man den uttappade volymen blod med saltlösning som ges intravenöst.

I äldre tid brukades emellertid åderlåtning till oerhört mycket mer. Den teoretiska grunden, som hade lagts fast redan under antiken, utgjordes av så kallad humoralpatologi. Enligt denna lära orsakas kroppens och själens sjukdomar av störningar i jämvikten mellan de fyra kroppsvätskorna (lat. humores) blod, slem, gul galla och svart galla. Vätskorna troddes vara nära kopplade till de fyra elementen och deras egenskaper. Den gula gallan var liksom elden varm och torr. Blodet liknades vid luften – varm och fuktig. Den svarta gallan var länkad till elementet jord (kall och torr), slemmet till vatten (kall och fuktig). Vi har ännu kvar rester av de gamla idéerna i vårt språk, exempelvis uttrycket ”vid sunda vätskor”.

Eftersom sjukdomar tolkades som vätskeobalanser måste blodet, slemmet och gallvätskorna regleras. Det kunde, menade man, enklast ske genom att rätt mängd blod avlägsnades från kroppen. Det fanns en omfattande litteratur i ämnet med noggranna beskrivningar och skisser av var ådrorna skulle öppnas vid respektive åkomma och hur mycket blod man skulle tappa. Ibland ansåg experterna det nödvändigt att utföra åderlåtningen alldeles i närheten av den plats på kroppen där sjukdomen tycktes ha sitt centrum. Vid andra tillfällen gjorde man snarare en poäng av att tappa blodet så långt från denna plats som möjligt. Det var vanligt med profylaktisk åderlåtning, det vill säga man tappade friska på blod för att de skulle undvika framtida sjukdomar.

Åderlåtningens popularitet och det faktum att många självutnämnda experter ägnade sig åt verksamheten ledde inte sällan till tragedier. Det var lätt att göra fel, något som bevisas av de utförliga föreskrifter som har bevarats. Här fastslås att åderlåtningen måste föregås av en noggrann undersökning samt att endast en utbildad person bör utföra den. Minimikravet var att åderlåtaren (lat. flebotomator) måste kunna skilja på artärer, vener och nerver.

Eftersom många patienter blev nervösa av flebotomatorns förberedelser var denne av expertisen ålagd att le och skratta. När den inledande undersökningen var avklarad vidtog en försiktig bearbetning av den utvalda venen, till exempel baddande med varmt vatten eller massage. När venen hade gjorts så synlig att inga misstag rimligen kunde göras skars den upp med en väl vald flebotom (åderlåtningslansett). Snittets omfång och djup var beroende av vilken effekt ingreppet var avsett att få, det vill säga vilken obalans i kroppsvätskorna som läkaren hade identifierat och önskade motverka. Man tog också hänsyn till årstiden, vädret samt patientens ålder och allmänna hälsotillstånd. När de yttre tecknen – blodflödets utseende (inte minst blodets färg) och patientens respons på behandlingen – var de eftersträvade avbröts åderlåtningen. Därefter fick patienten goda råd om hur hon eller han skulle leva de närmaste tre dagarna. Lugn och ro i vaket tillstånd, men inte sömn, rekommenderades varmt, medan patienten avråddes från att bada och riskera att utsätta sig för vrede och sorg.