Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag, den 16 oktober, är det 200 år sedan slaget vid Leipzig inleddes. Det varade i fyra dagar och var en av de blodigaste och mest betydelsefulla drabbningarna i världshistorien. Det är också en av de händelser som allra mest inbjuder till kontrafaktiska spekulationer. Om utgången blivit en annan skulle det napoleonska kejsardömet ha bestått och 1800-talets Europa hade troligen präglats av fransk hegemoni. Tyskland och Italien hade kanske inte enats. Sverige och Norge hade inte förenats i union och det är troligt att vi idag hade haft en annan kunglig dynasti. Om Bernadotte fallit i sin gamle herre Napoleons händer vid Leipzig hade hans dagar vid makten varit lätt räknade.

Efter det franska nederlaget mot Ryssland 1812 utnyttjade Napoleons fiender tillfället till att förklara krig. Ryssland, Preussen, Österrike, Sverige och vissa tyska stater förfogade sammanlagt över en miljon man. Trots det hade Napoleon till en början övertaget. När de förbundna istället angrep hans marskalkar var och en för sig vände krigslyckan. Den franske kejsaren retirerade till Leipzig för att skydda sina försörjningslinjer. Sammanlagt förfogade Napoleon vid denna tid över omkring 225 000 franska, tyska, polska och italienska soldater.

De förbundna hastade efter honom från olika håll. Förhoppningen var att ringa in fransmännen och krossa dem. Numerärt sett hade de allierade en klar fördel. Omkring 145 000 ryssar under von Bennigsen, 110 000 österrikare under von Schwarzenberg, 90 000 preussare under von Blücher och 30 000 svenskar under Bernadotte – eller kronprins Karl Johan, som han numera hette – drogs samman mot Leipzig. Resultatet var det dittills största fältslaget i europeisk historia, med omkring 600 000 deltagande soldater. Det skulle dröja till första världskriget innan ridån gick upp för en lika omfattande kraftmätning.

Napoleon visste att han hade oddsen emot sig, men han hade gott hopp om att segra. Fienden var utspridd över ett stort område medan fransmännen snabbt kunde förflytta trupper mellan frontavsnitt. Dessutom gynnades fransmännen av att de slapp de allierades gräl om inbördes rangordning. Napoleon kunde fatta snabbare och effektivare beslut än fienderna.

Slaget inleddes med allierade anfall på flera avsnitt. Fransmännen slog visserligen tillbaka angreppen men åstadkom inget genombrott, trots att åtskilliga chanser yppade sig. Ett av skälen till motgångarna var att en majoritet av Napoleons soldater var unga och nyrekryterade. Dag två, den 17 oktober, var betydligt lugnare. Ryssarna besegrade en polsk division som kämpade för Napoleon och båda sidor fick förstärkningar – det var nu svenskarna anlände under Karl Johan – men huvuddelen av arméerna vilade i väntan på nästa dags avgörande sammanstötningar. Den 18 oktober var det uppenbart att en inringning var nära förestående, men trots det valde Napoleon att fortsätta kämpa. Under nio timmar angrep de allierades trupper fransmännen från alla håll. Steg för steg drevs Napoleons folk allt närmare Leipzig, och en cirkel av blod och järn slöt sig kring deras led. Sachsarna, som kämpade för fransmännen, valde att desertera och ansluta sig till koalitionens trupper.

När skymningen föll var det uppenbart för Napoleon att slaget inte kunde vinnas. Det bästa han kunde åstadkomma var en evakuering, och den måste gå fort. Om natten började han därför föra trupper över floden Elster. De allierade upptäckte inte vad som höll på att ske förrän vid 7-tiden på morgonen den 19 oktober. När de stormade in i Leipzig försenades de dessutom av lika desperata som tappra franska eftertrupper som konfronterade dem på gatorna, bakom barrikader och i hus. Tack vare fördröjningsaktionerna lyckades Napoleon evakuera nästan hela armén. Av misstag sprängdes dock bron över Elster för tidigt, vid 1-tiden på eftermiddagen, medan franska trupper ännu fanns kvar på den fientliga sidan. Explosionen ledde till att tusentals franska soldater dog eller tillfångatogs i onödan.

När allt var över hade omkring 100 000 man dött eller sårats. De allierade förlusterna var större än de franska, vilket gjorde att segerherrarna var oförmögna att omedelbart utnyttja segern. Men det hade ingen betydelse: efter slaget vid Leipzig var Napoleon besegrad. De tyska stater som kontrollerats av Frankrike gick över till den segrande sidan, och 1814 vällde de förbundna härarna in över Frankrikes gräns. Några månader senare gick Napoleon i exil till Elba. Europas historia växlade in på ett nytt spår.

Fler bloggar